Hej då östeuropa

Det område som förut kallades östeuropa håller snabbt på att omvandlas till en del av centraleuropa och nordeuropa. De länder som utgjorde östeuropa är inte längre tillräckligt avvikande eller efterblivna nog för att fordra en egen beteckning. Om denna omvälvning av de tidigare kommuniststaterna handlar boken Hej då östeuropa.

Jag hade ganska stora förväntningar på den här boken eftersom ämnet intresserar mig och jag inte har läst något om det tidigare. Men jag måste säga att förväntningarna kom på skam. Rent språkligt är boken så dåligt skriven att jag lade ifrån mig den efter bara några sidor. Istället för att ryckas med av östeuropas framgångar undrade jag hur 17 boken kunde bli utgiven i detta skick–har de inte korrekturläsare på Timbro?

Problemet är att författaren inte har lärt sig att använda interpunktion på ett vettigt sätt. Meningarna är avhuggna och språket stolpigt, som om han bara har slängt ner några stödord på pappret och sedan fogat in några bindeord här och var i efterhand.

Jag tror fortfarande att det går att skriva en intressant bok om ämnet, men jag får nog vänta tills någon annan än Erik Zsiga gör det.

 

Kroki och förkylning

Jag har inte varit sjuk på flera år, men nu var det tydligen dags att bli förkyld igen. Fast jag slapp undan med en ganska mild förkylning.

Trots att min favoritmodell poserade idag så blev det ingen märkvärdig omgång. Det gick lite bättre efter rasten efter att en annan deltagare hade berömt mig och sagt att jag var bra på att få volym i mina teckningar. Då ville jag ju leva upp till det och ansträngde mig kanske lite extra. Men förkylningen vann fajten och det blev inga toppteckningar trots bra förutsättningar i övrigt.

 

Nya krokier

Det gick varken bra eller dåligt i söndags. Det var en ny modell (igen!) som var duktig och tog alla möjliga spejsade poser, men tyvärr stoppade läraren henne och bad henne ta “naturliga” poser istället. Vafan, vi tecknar ju alltid naturliga poser. Var bara bra med något nytt.

 

Strategispel

I mitten på nittiotalet spelade jag ett spel som heter Panzer General väldigt mycket. Det utspelar sig under andra världskriget och man kan välja att spela antingen som tysk eller som allierad. Man spelar en serie olika scenarier där man sitter och flyttar runt stridsvagnar och andra truppenheter med målet att knäcka motståndaren inom en knapp tidsram. Jag älskade verkligen det spelet och lade alldeles för många timmar på det, men till slut blev det tråkigt eftersom jag hade spelat alla variationer som gick massor med gånger.

Panzer General bidrog antagligen till att jag till slut tog tag i min gamla dröm om att lära mig att programmera och köpte en bok om Pascal. Tänk att kunna göra ett eget spel och korrigera alla små brister! De följande åren slutade jag nästan helt att teckna och programmerade eller funderade över programmering hela tiden istället. Tyvärr lyckades jag aldrig få upp mina försök att återskapa PG till en spelbar nivå.

Men nu, tio år senare, har jag börjat koda på ett PG-liknande spel igen! =) Den här gången har jag både examen och erfarenhet av att lösa svårare problem än dessa, men å andra sidan mycket mindre ledig tid. Jag hoppas att det går bättre den här gången. Än så länge ser det ljust ut.

Bilden visar ungefär hur långt jag har kommit nu. Stridsvagnarna har etiketter som visar deras styrkevärden och kustlinjerna ritas ut med mjuka bezier-kurvor. Allt är vektorgrafik så det borde gå bra att implementera godtycklig zoom senare, för bättre överblick. Självklart ska skalan dras upp väldigt mycket och grafiken bli snyggare med tiden, men just nu räcker det bra med ett litet fönster med enkla symboler för att testa koden.

 

självporträttet

Nu när det är mer dagsljus lyckades jag ta en bild där jag tycker att färgerna stämmer bättre med verkligheten. Färgerna är lite mer mättade i fotot kanske.. Eller så ser det bara ut så här i bloggen för att bakgrunden är vit.

Det är mer (kallt) rött i den skuggade delen av ansiktet med undantag av den rakade delen av kinden nu. Den belysta delen har fått en varmare röd ton. Jag tycker att jag har lyckats ganska bra med att få till en känsla av elektriskt ljus. Den lite blåaktiga bakgrunden förstör det intrycket en del eftersom det ser lite atmosfäriskt ut. Den gula tonen mot botten av tavlan (precis ovanför mina axlar) skulle kanske passa bättre som bakgrundsfärg eftersom den ger ett starkare inomhusintryck.

 

Många nya krokier

Det var en ny modell idag igen! De har verkligen skärpt till sig. Det här med att sitta och gnälla på internet istället för att framföra klagomål till läraren verkar vara en vinnande strategi =)

 

Ny modell

Idag kan jag inte klaga på brist på variation, för det var en ny modell med en annan kroppstyp än den förra. Blev en medelbra omgång. Den stående tycker jag blev riktigt bra.

Blyertsskisserna är femminuterskrokier, men den i rödkrita var en tvåminutersställning. Kanske kan vara kul att se några snabbare skisser också.

 

Kvinnlig kroki

Det var samma modell idag som det brukar vara när det är en kvinnlig modell. Det slog mig just att det faktiskt är nästan lika dåligt med variationen av kvinnliga modeller som av manliga dito, men det stör mig knappt alls. Hon varierar sig mycket och kan hålla svåra poser helt stilla länge.

 

Tråkig kroki

Idag var det en manlig krokimodell. Samma gubbe som alltid.. Jag börjar bli riktigt trött på att teckna honom. Så himla svårt att hitta modeller kan det väl inte vara att de måste använda samma man hela tiden i kurs efter kurs. För några år sedan var det betydligt mer variation.

 

Obligatorisk handledarkurs — en form av korruption

Trots att jag nyss fyllde trettio år så har jag ännu inte körkort. Min släkt tyckte att jag borde ändra på detta och gav mig lite pengar till körlektioner i present. Bra idé tyckte jag och hittade en person som ville övningsköra med mig.

Nu för tiden är det dock så att det inte räcker med att hitta någon som har haft körkort under ett visst antal år; både handledare och elev måste dessutom ha gått en kurs hos en trafikskola.

I torsdags genomled vi därför fyra totalt meningslösa timmar på en trafikskola i stan och jag blev 600 kronor fattigare. Dessutom måste handledaren gå om kursen för varje person hon vill övningsköra med, och betala en gång till! Allt för att hämma konkurrensen från privatisterna. Jag vet inte vad trafikskolorna gjorde för att få en lag som förser dem med kunder, men att det är missbruk av statens makt står klart eftersom det inte gagnar varken mig eller samhället i stort.

Att svenska staten så tydligt ser medborgarna som sina ägodelar som det är fritt fram att sälja till särintressen får mig återigen att vilja flytta härifrån.

När jag satt på kursen så kändes det som att vara tillbaka i grundskolan igen och jag insåg hur och varför jag lärde mig att rita — det fanns helt enkelt inte något bättre att göra på de flesta av lektionerna man tvingades genomlida.