maj 24, 2009
Nu har det gått mer än ett år sedan jag postade det första inlägget om mitt spel. Jag jobbar fortfarande på det och börjar närma mig något som ser ut som ett riktigt spel nu. Det har hänt mycket! Jämför nedan hur det ser ut idag med hur det såg ut den 20:e April förra året (andra bilden):
Se min spelprogrammeringsblogg för mer information och bilder.
april 5, 2009
Många människor oroar sig för att andra människor ska bli rika. Till exempel handlar den politiska debatten ofta om att minska klyftorna snarare än om hur mer välstånd ska skapas. Avståndet mellan olika grupper i samhället anses vara viktigare än deras levnadsstandarder i absoluta termer. Blotta tanken på att rika personer skulle kunna få bättre vård än andra sticker i ögonen, trots att efterfrågan på nya specialistmetoder alltid kommer att vara större än den initiala tillgången och därmed aldrig kan komma alla till godo med en gång. Det är inte fattigdom som skrämmer så mycket som andras rikedom.
Ibland är det föreställningen att livet är ett nollsummespel som ligger bakom, det vill säga att den enes vinst är den andres förlust. Om man tror att rikedom bara kan uppnås genom att lägga beslag på andras tillgångar och inte genom nyproduktion så blir rädsla och hat gentemot välbärgade grupper en logisk konsekvens. Det blir rent av ointressant att diskutera hur välstånd ska skapas för de som anser att välfärd handlar om konfiskation och fördelning och inte om produktion.
En annan variant är uppfattningen att klyftorna i sig leder till våld, eftersom skillnaderna gör att de mindre bemedlade grupperna får mer att tjäna på sådana metoder. Men eftersom tillgångarna inte är oändliga i något samhällssystem så måste det alltid till någon form av ransonering. I samhällen med gratis sjukvård ransoneras vården med hjälp av köer och politiska kontakter och i kapitalistiska med pengar. De fattiga har samma incitament att tvinga sig till vård i ett socialistiskt samhälle som i andra (om behandlingen ens erbjuds där), men i ett kapitaliskt samhälle kan den sjuke själv omprioritera sina tillgångar istället för att vänta och hoppas att det blir hans tur innan han dör.
Om han omprioriterar och köper vård istället för till exempel en ny bil så gör han att mer pengar förs över till de som kan behandla sjukdomen, vilket gör att de kan utöka verksamheten och behandla fler. Det är ingenting att vara rädd för–tvärtom gynnar det andra sjuka på ett helt annat sätt än om han hade varit en kostnad i en landstingskö.
Det enda sättet att ge alla samma tillgång till vård är att förbjuda alla vårdformer vars tillgång ännu inte är lika stor som efterfrågan. Men det gynnar ingen fattig utan gör tvärtom att tillgången inte ges möjlighet att öka.
mars 22, 2009
I ett tidigare inlägg om kapitalism och konkurrens skrev jag att kapitalism för mig handlar mer om samarbete än om konkurrens, men jag motiverade det inte särskilt utförligt.
Frivillighet är en förutsättning för att samarbeten ska kunna uppstå. När staten träder in och använder lagar för att sammanföra grupper är det inte samarbeten den upprättar, eftersom de ingående personernas samtycke inte inhämtas först. När staten till exempel tar pengar från mig mot min vilja för att ge till Aftonbladet eller Veckorevyn i form av presstöd har jag inte inlett ett samarbete med dem–det som har skett är att staten har hjälpt dem att råna mig. På så vis minskar dagens omfördelande stat möjligheterna till sanna samarbeten, eftersom jag inte längre kan använda pengarna i frivilliga transaktioner efter att ha blivit rånad
När jag däremot köper varor på marknaden så deltar jag i äkta samarbeten med för mig okända personer världen över, som tillsammans skapade förutsättningarna för att varan skulle erbjudas mig. Hundratals personer kan ha varit inblandade för att sätta något så enkelt som en skinkmacka i mina händer. Vi känner inte till varandra och talar kanske inte ens samma språk, men vi bedömde alla att vi tjänade på samarbetet och valde därför att deltaga.
Det är på grund av detta ständigt pågående globala samarbete som vi alla deltar i som jag menar att samarbete är ett starkare drag i kapitalismen än konkurrens–varje person eller företag konkurrerar ju bara med ett fåtal, men vi samarbetar med oerhörda mängder personer varje gång vi använder pengar.
Nu kanske någon vill invända mot mitt rånexempel med att jag genom att bo i Sverige implicit har accepterat de beslut som fattas demokratiskt här–passar det inte kan jag ju dra! Men vad ger er rätt att bestämma var jag får bo eller att sätta upp villkor? Borde inte min bostadsort bara vara en fråga mellan mig och min hyresvärd, så länge jag inte inkräktar på någon annans rättigheter?
mars 15, 2009
När jag framför min syn på världen möter jag självklart motstånd i form av att mina fakta och slutledningar ifrågasätts. Men andra former av invändningar är också vanliga. Nedan följer en lista över andra källor till motstånd som jag har mött i diskussioner med vänner och bekanta.
Dåligt självförtroende kan göra argumentation meningslös. Om motparten inte litar på sin egen förmåga att värdera argument så kommer han inte att våga ta till sig något nytt alls. Istället går de efter vad som är allmänt vedertaget eller vad någon auktoritet anser (till exempel en äldre släkting).
Ibland har jag fått intrycket av att motparten anser att det är oartigt att påvisa brister i hans argumentation. Som en generös gest borde jag ge honom rätt med jämna mellanrum, oavsett hur dålig hans argumentation är, annars är jag en arrogant jävel och en sådan vill ju ingen lyssna på.
Den här inställningen är en variant på resonemanget “ingen rök utan eld”. Om två personer ger två skilda beskrivningar så måste ju båda ha rätt i någonting, så sanningen måste vara i mitten, anser de. Om A säger att jorden är platt och B säger att den är klotformad måste sanningen följaktligen vara att den är formad som en kub.
I praktiken går invändningarna ut på att slutsatsen är för extrem eller att det måste vara mer balans, utan vidare motivering. Detta kan som flera andra punkter hänga ihop med dåligt självförtroende–vem är lilla jag att säga att majoriteten är helt fel ute, tänker de.
Många personer har byggt upp en bild av sig själva som goda människor baserat på vilket politiskt block de stödjer. Det är ett enkelt och bekvämt sätt att känna sig nöjd med sig själv utan att behöva göra mer än att rösta rätt. När den grunden ifrågasätts tar de det som ett ifrågasättande av den egna förträffligheten.
Till exempel anförde en bekant som argument i en diskussion om dödshjälp att det var mesigt att inte göra allt för att förhindra självmord. Att han använde sina egna känslor som argument tolkar jag som att han tyckte att hans behov av att känna sig som en bra person vägde tyngre än den lidandes smärtor och rätt att bestämma över sitt eget liv.
Postmodernism används ofta som sista utväg när alla andra argument har tagit slut. Försvaret går ut på att hävda att man kan konstruera ett bra argument för vad som helst, så att någon har bra argument betyder inte att man borde lyssna på honom. Denna invändning är ibland ett utslag av dåligt självförtroende (se första punkten) och ibland bara ett försök att slippa ta diskussionen. Varianter på detta försvar är att min sanning inte behöver vara deras sanning. Jag kanske följer en manlig logik som inte gäller kvinnor, eller så borde jag använda en spirituell logik baserad på uppenbarelser eller känslor.
Tron att motstånd mot att verksamhet X finansieras med skattemedel är detsamma som motstånd mot verksamhet X som sådan. En sådan här person kan svara “varför hatar du kultur” på kritik mot statligt kulturstöd. De tror ofta att X inte skulle existera alls utan statens hjälp.
Lika naturligt som det är för en Stockholmsgrabb att heja på Djurgården eller Hammarby kan det kännas för en värmlänning att heja på Centern, en undersköterska på Socialdemokraterna eller en Lidingöbo på Moderaterna. Man måste hålla på sitt lag och motarbeta de andra.
Personer ur den här gruppen ser politiken som en kamp mellan intressegrupper och tror att det måste vara så. Invändningar som de framför är till exempel: “Du tycker bara att det här var en bra bok för att du är höger”, istället för att tänka: “du är höger för att det var en bra bok”. En kompis gav ett annat exempel när han antydde att man inte kan lita på Johan Norbergs böcker på grund av att han har en “brat-frisyr” och klär sig elegant.
I en del fall kan den underliggande orsaken vara rädsla för att ses som förrädare av sitt umgänge eller i sin hemort om man låter motståndarlaget ta poäng.
Personer som förväxlar objektivitet med neutralitet ser ofta alla former av sammanhängande idésystem som misstänkta och allt som avviker för mycket från det vanliga som propaganda eller utopiskt. De anser att ideologi är något negativt i sig, oavsett innehåll eller bevekelsegrund.
En del personer tror att den enes bröd alltid är den andres död, vilket gör dem misstänksamma mot alla välståndsökningar och förändringar i allmänhet. Antagandet att det måste finnas en förlorare för att det ska kunna finnas en vinnare är ofta omedvetet och ligger så djupt nerbäddat i deras sinnen att det kan vara svårt att få en chans att konfrontera det, i och med att det sällan uttalas. Man kan känna igen det på invändningar som “Vem ska offras?” och “De fattiga får alltid ta smällen!”
Viljan att punktera mig som person eller uppfattningen att de skulle förlora något på att ge mig rätt för ofta.
mars 12, 2009
Så fort ett ord har fått en klang börjar en strid om hur betydelsen av ordet ska tänjas. Om klangen är positiv kämpar de stridande för att de själva och deras idéer ska sammankopplas med ordet; Om klangen är negativ försöker de ändra ordets betydelse till att omfatta grupper eller företeelser som de vill motarbeta.
Till exempel vill motståndare till piratkopiering ofta beteckna olovlig kopiering som stöld, trots att det till skillnad från stöld av fysisk egendom inte berövar ägaren möjligheten att nyttja varan. Om någon stjäl min cykel måste jag skaffa en ny, men om någon kopierar mina program behöver jag inte ens märka det. Motståndarnas önskan att beteckna handlingen som stöld trots denna väsentliga skillnad bottnar antagligen i att stöld har en starkare negativ klang än den formella termen upphovsrättsbrott har (jag är själv emot piratkopiering, men tror att det är bra att försöka bevara precisionen i debatten.)
Ett annat exempel på betydelseglidning är ordet liberal. Under andra halvan av 1800-talet var liberalismen väldigt populär efter att ha rivit ner Europas adels- och kungavälde och bringat oanade välståndsökningar till hela samhället. Eftersom ordet liberal var så positivt laddat kallade även många moderata socialister sig för liberaler och ordet kom på många språk att betyda ungefär socialdemokrat, fast de ursprungliga liberalerna hade helt andra åsikter. De äldre liberala åsikterna kallas idag istället för nyliberala.
Liberalismen sågs faktiskt från början som en vänsterrörelse, eftersom den stod i opposition med det politiska etablissemanget (monarkin), men när socialisterna fick makten klassades liberalerna om till högerrörelse eftersom de då stod i opposition med socialisterna istället.
Ett annat exempel från politikens värld är uppfattningen att nazisterna var ett högerparti, trots att de själva såg sig som nationalsocialister. Efter kriget blev det väldigt viktigt för andra socialister att distansera sig från dem och framhäva motsättningarna. Tack vare nazisternas fiendskap med marxismen lyckades “vänstern” sätta etiketten “höger” på nazisterna. Men nazisterna var inte motståndare till socialismen som praktik utan mot idén om klasskamp, som de ansåg splittrade folket genom att ställa tysk mot tysk.
mars 1, 2009
Målet för de flesta företag är att gå med vinst, inte att krossa konkurrenterna. Om målet var att krossa konkurrenterna och uppnå monopol skulle företagen sätta priserna så lågt som möjligt, det vill säga till produktionskonstnaderna eller lägre, vilket skulle betyda utebliven vinst. Dessa mål är alltså inte förenliga utan statlig inblandning.
Det är till och med så att det kan vara positivt för enskilda företag att vara konkurrensutsatta. Min arbetsgivare har till exempel tjänat mycket på att ha konkurrenter, eftersom de hjälper till att öka den totala storleken på marknaden och vi tjänar mer på att ha säg 30% av en stor marknad än 100% av en liten.
Vi gör datorprogram som används för att minska kostnader inom olika tillverkningsindustrier. När någon av våra konkurrenter skriver avtal med en tillverkare så blir kundens konkurrenter nervösa och börjar se sig om efter liknande lösningar, vilket ofta gör att de kommer till oss. Våra konkurrenters marknadsföring är därmed vår marknadsföring.
Konkurrens kan vara en förutsättning för att en marknad ska kunna växa. Om vi hade monopol så skulle vi kunna diktera villkoren helt, vilket skulle göra det omöjligt för våra kunder att göra sig beroende av oss. Enbart desperata och svaga företag skulle då välja att arbeta med oss, men vi vill ju jobba med de bästa inom varje bransch eftersom de har störst volymer, och vi vill att de ska utnyttja våra tjänster till max utan att hålla tillbaka.
En annan sak som talar emot uppkomsten av monopol på en fri marknad är effekten av specialisering. Vi har specialiserat oss mot vissa typer av behov, vilket gör att våra lösningar kostar mer. För de kunder som har dessa behov är kostnaden inget problem eftersom vinsten är ännu större, men för andra företag vore den högre kostnaden onödig. Med andra ord finns det en öppning för andra att konkurrera med oss till lägre kostnad. Å andra sidan kan de som säljer enklare lösningar inte konkurrera effektivt om våra kunder — trots lägre kostnad — eftersom de inte är lika väl anpassade till deras behov.
februari 22, 2009
Paljettenq vidarebefordrade en bildutmaning till mig med reglerna:
Jag hade bara fyra bilder i den mappen, så jag tog den fjärde istället. Den föreställer en gammal tavla som jag har målat på i evigheter men slutat jobba på eftersom jag har hunnit tröttna på den och motivet (jag) har åldrats så mycket under tiden att jag inte har någon bra förlaga att måla efter längre.
Tavlan föreställer mig själv som James Bond, med två svenska bondbrudar klängandes på mig (precis som i verkligheten alltså, förutom att jag inte har rätt att döda än).
Eftersom jag bara känner en annan bloggare nödgas jag ånyo bryta mot reglerna och begränsa mig till att utmana svenskjävel.
februari 8, 2009
Jag blev just uppringd av någon som gjorde en opinionsundersökning för en EU-organisation, vilken kommer jag inte ihåg.
Men det var oerhört ledande frågor som väldigt tydligt syftade till att få fram “rätt” svar. Så vrickat. Går mina skattemedel alltså till att finansiera undersökningar vars enda syfte är att de som fick (tog) pengarna ska få ännu mer? Jag ångrar redan att jag deltog. Jag borde ha dragit mig ur när det framgick att de hade en agenda.
Över huvud taget är det svårt att svara på frågor om hur samhället ska detaljstyras om man inte anser att frågorna bör avgöras politiskt över huvud taget. Till många frågor var “vet inte” det enda svarsalternativ som inte innebar stöd för politisk styrning av samhället =)
januari 15, 2009
Konflikten i Palestina framställs ofta som en etnisk konflikt i medierna och palestiniernas rätt till en suverän stat framhålls. Men är det inte också intressant vilken sorts stat deras ledare vill införa?
Om både medborgarna och den politiska eliten i en stat tillhör samma kultur och talar samma språk så blir antagligen kommunikationen mellan dem bättre. Men än viktigare är vilken sorts lagar de styrande stiftar. Antag till exempel att Sverige togs över av nazister och diktatur infördes — om då Skåne ville bryta sig loss och ansluta sig till ett demokratiskt Danmark så vore väl det mycket bättre för skåningarna, oavsett språkskillnaderna? Av samma anledningar vore det bättre för Gotland att ansluta sig till ett katolskt men demokratiskt Polen i en sådan situation.
Om gotlänningarna däremot ville avträda från dagens Sverige för att införa diktatur så borde de som försökte tillämpa de tvångsåtgärder som behövs för att upprätthålla en diktatur betraktas som brottslingar oavsett om de hade majoriteten bakom sig eller inte, eftersom våld inte rättfärdigas av att man är många. Det är absurt att kalla någon för frihetskämpe som vill minska friheten för medborgarna bara för att denne tillhör samma folk som de han vill förtrycka.
Om gotlänningarna istället skulle vilja bilda en ny stat som bättre än dagens Sverige respekterade medborgarnas rättigheter så vore det helt rätt, tycker jag. Det måste vara statens utformning och maktutövning som avgör dess värde och inte historiska gränser eller den etniska sammansättningen av ledarskiktet.
december 27, 2008
För att göra det lättare att bedöma olika situationer och göra bättre val kan det vara bra att ställa upp och medvetandegöra allmänna principer som stöd för sig själv när man behöver fatta beslut. Om man till exempel i förväg tänker igenom i vilka situationer det kan vara berättigat att ljuga så blir beslutet inte lika svårt när det väl gäller och sannolikheten att man gör rätt val ökar.
Det är ganska lätt att komma på regler för vad man inte ska göra, till exempel inte använda våld annat än som försvar, inte stjäla eller förstöra andras egendom och inte bryta löften. Det är svårare att komma på principer för vad man bör göra. En del negativa principer, dvs regler för vad man inte ska göra, går lätt att formulera om utan negationer — bryt inte löften kan ju till exempel lika gärna uttryckas som håll vad du lovar. Men det är bara en lek med ord — innehållet är ju detsamma. Principen håll vad du lovar ger fortfarande ingen hjälp med vilka löften man ska avge, det vill säga ingen positiv vägledning.
Jag har funderat en del över vilka principer det skulle gynna mig att följa. Vilka principer man bör följa beror självklart på vad man har för mål, så det första att fundera över är vad man vill uppnå; Det viktigaste målet för mig, och antagligen för de flesta andra, är ett långt och lyckligt liv. Eftersom många (men inte alla) av förutsättningarna för lycka är av social art och vi ofta behöver samarbeta med andra för att nå våra mål är det viktigt med ett framgångsrikt socialt beteende. Därför är det även viktigt med sociala principer.
Nu när jag skriver det här så funderar jag samtidigt på om jag kommer att framstå som en överteoretiserande person utan spontanitet i andras ögon. Må så vara — den sociala principen dölj inte vem du är hjälper mig att strunta i det. Eftersom man inte kan bli omtyckt eller älskad för den man är om man döljer det så måste man vara öppen med vem man är. Det betyder inte att man måste hålla upp sitt privatliv för alla att se, bara att man måste våga stå för vad man tycker och vem man är inför de man vill bli omtyckt av.
En social princip av positiv karaktär som jag inte alltid följer är: lyft fram det som förenar. Antag till exempel att någon skriver ett inlägg som innehåller både saker jag inte tror på och saker som jag håller med om. Då är det bra att inleda svaret med att uttrycka bifall för de åsikter som förenar oss, eftersom det skapar bättre förutsättningar för att kritiken tas emot väl. Tyvärr inriktar jag mig alldeles för ofta på de delar där mina åsikter skiljer sig från motpartens, och glömmer helt bort att uttrycka saker som “jag håller med” eller “det har du rätt i”.
Kommer du på fler sociala principer?
