För ett tag sedan läste jag en text som jag nu har glömt bort vad den handlade om eller vem som skrev den. Allt jag kommer ihåg är att skribenten i förbifarten gav sin bild av vad kapitalism var. Enligt honom handlade kapitalismen främst om konkurrens. Det är antagligen så de flesta ser på saken, men jag stannade till och funderade på vad det var som störde mig med hans beskrivning. Efter ett tag insåg jag att jag nog har en annan uppfattning än den gängse om vad kapitalism innebär; För mig handlar det mer om samarbete och sunda mänskliga relationer än om konkurrens.
Kärnan i kapitalismen är frivillighet. En konsekvens av frivilligheten är att man (för det mesta) måste ge något för att få något tillbaka — för att få ett värde erbjuder man ett annat. Alla parter måste tjäna på utbytet om det ska ske frivilligt, utan våld eller bedrägeri. Det här är samma umgängesregler som vi följer varje dag i samvaron med andra människor. Man får inte vänner genom att hota eller bedra, utan genom att erbjuda något tillbaka (t.ex. humor eller sällskap).
Men när storleken på gruppen ökar och blir till en hel nation så händer det något med hur gemene man ser på varandra. De regler som gäller öga mot öga frångås och folk förespråkar istället tvång som ett permanent inslag i samhället. Personer som aldrig skulle hota grannen med våld om hon inte stödde deras hjärtefrågor förespråkar plötsligt ett skattefinansierat presstöd, fast effekten är densamma.
Kapitalism är inget annat än konsekvensen av att tillämpa den privatmoral de flesta av oss följer i vardagen även på samhället i stort. Frivilligt samarbete är den enda formen av samarbete — om det inte sker frivilligt så är det inte samarbete längre, utan förtryck.
