Randig

I ett tidigare inlägg om kapitalism och konkurrens skrev jag att kapitalism för mig handlar mer om samarbete än om konkurrens, men jag motiverade det inte särskilt utförligt.

Frivillighet är en förutsättning för att samarbeten ska kunna uppstå. När staten träder in och använder lagar för att sammanföra grupper är det inte samarbeten den upprättar, eftersom de ingående personernas samtycke inte inhämtas först. När staten till exempel tar pengar från mig mot min vilja för att ge till Aftonbladet eller Veckorevyn i form av presstöd har jag inte inlett ett samarbete med dem–det som har skett är att staten har hjälpt dem att råna mig. På så vis minskar dagens omfördelande stat möjligheterna till sanna samarbeten, eftersom jag inte längre kan använda pengarna i frivilliga transaktioner efter att ha blivit rånad.

När jag däremot köper varor på marknaden så deltar jag i äkta samarbeten med för mig okända personer världen över, som tillsammans skapade förutsättningarna för att varan skulle erbjudas mig. Hundratals personer kan ha varit inblandade för att sätta något så enkelt som en skinkmacka i mina händer. Vi känner inte till varandra och talar kanske inte ens samma språk, men vi bedömde alla att vi tjänade på samarbetet och valde därför att deltaga.

Det är på grund av detta ständigt pågående globala samarbete som vi alla deltar i som jag menar att samarbete är ett starkare drag i kapitalismen än konkurrens–varje person eller företag konkurrerar ju bara med ett fåtal, men vi samarbetar med oerhörda mängder personer varje gång vi använder pengar.

Nu kanske någon vill invända mot mitt rånexempel med att jag genom att bo i Sverige implicit har accepterat de beslut som fattas demokratiskt här–passar det inte kan jag ju dra! Men vad ger er rätt att bestämma var jag får bo eller att sätta upp villkor? Borde inte min bostadsort bara vara en fråga mellan mig och min hyresvärd, så länge jag inte inkräktar på någon annans rättigheter?

När jag framför min syn på världen möter jag självklart motstånd i form av att mina fakta och slutledningar ifrågasätts. Men andra former av invändningar är också vanliga. Nedan följer en lista över andra källor till motstånd som jag har mött i diskussioner med vänner och bekanta.

Dåligt självförtroende

Dåligt självförtroende kan göra argumentation meningslös. Om motparten inte litar på sin egen förmåga att värdera argument så kommer han inte att våga ta till sig något nytt alls. Istället går de efter vad som är allmänt vedertaget eller vad någon auktoritet anser (till exempel en äldre släkting).

Artighet

Ibland har jag fått intrycket av att motparten anser att det är oartigt att påvisa brister i hans argumentation. Som en generös gest borde jag ge honom rätt med jämna mellanrum, oavsett hur dålig hans argumentation är, annars är jag en arrogant jävel och en sådan vill ju ingen lyssna på.

Tron att sanningen alltid finns i mitten

Den här inställningen är en variant på resonemanget ”ingen rök utan eld”. Om två personer ger två skilda beskrivningar så måste ju båda ha rätt i någonting, så sanningen måste vara i mitten, anser de. Om A säger att jorden är platt och B säger att den är klotformad måste sanningen följaktligen vara att den är formad som en kub.

I praktiken går invändningarna ut på att slutsatsen är för extrem eller att det måste vara mer balans, utan vidare motivering. Detta kan som flera andra punkter hänga ihop med dåligt självförtroende–vem är lilla jag att säga att majoriteten är helt fel ute, tänker de.

Självbild

Många personer har byggt upp en bild av sig själva som goda människor baserat på vilket politiskt block de stödjer. Det är ett enkelt och bekvämt sätt att känna sig nöjd med sig själv utan att behöva göra mer än att rösta rätt. När den grunden ifrågasätts tar de det som ett ifrågasättande av den egna förträffligheten.

Till exempel anförde en bekant som argument i en diskussion om dödshjälp att det var mesigt att inte göra allt för att förhindra självmord. Att han använde den här sortens känsloargument tolkar jag som att han tyckte att hans behov av att känna sig som en bra person vägde tyngre än den lidandes smärtor och rätt att bestämma över sitt eget liv.

Postmodernism

Postmodernism används ofta som sista utväg när alla andra argument har tagit slut. Försvaret går ut på att hävda att man kan konstruera ett bra argument för vad som helst, så att någon har bra argument betyder inte att man borde lyssna på honom. Denna invändning är ibland ett utslag av dåligt självförtroende (se första punkten) och ibland bara ett försök att slippa ta diskussionen. Varianter på detta försvar är att min sanning inte behöver vara deras sanning. Jag kanske följer en manlig logik som inte gäller kvinnor, eller så borde jag använda en spirituell logik baserad på uppenbarelser eller känslor.

Fantasilöshet

Tron att motstånd mot att verksamhet X finansieras med skattemedel är detsamma som motstånd mot verksamhet X som sådan. En sådan här person kan svara ”varför hatar du kultur” på kritik mot statligt kulturstöd. De tror ofta att X inte skulle existera alls utan statens hjälp.

Fotbollstänkarna

Lika naturligt som det är för en Stockholmsgrabb att heja på Djurgården eller Hammarby kan det kännas för en värmlänning att heja på Centern, en undersköterska på Socialdemokraterna eller en Lidingöbo på Moderaterna. Man måste hålla på sitt lag och motarbeta de andra.

Personer ur den här gruppen ser politiken som en kamp mellan intressegrupper och tror att det måste vara så. Invändningar som de framför är till exempel: ”Du tycker bara att det här var en bra bok för att du är höger”, istället för att tänka: ”du är höger för att det var en bra bok”. En kompis gav ett annat exempel när han antydde att man inte kan lita på Johan Norbergs böcker på grund av att han har en ”brat-frisyr” och klär sig elegant.

I en del fall kan den underliggande orsaken vara rädsla för att ses som förrädare av sitt umgänge eller i sin hemort om man låter motståndarlaget ta poäng.

Propaganda

Personer som förväxlar objektivitet med neutralitet ser ofta alla former av sammanhängande idésystem som misstänkta och allt som avviker för mycket från det vanliga som propaganda eller utopiskt. De anser att ideologi är något negativt i sig, oavsett innehåll eller bevekelsegrund.

Nollsummespelet

En del personer tror att den enes bröd alltid är den andres död, vilket gör dem misstänksamma mot alla välståndsökningar och förändringar i allmänhet. Antagandet att det måste finnas en förlorare för att det ska kunna finnas en vinnare är ofta omedvetet och ligger så djupt nerbäddat i deras sinnen att det kan vara svårt att få en chans att konfrontera det, i och med att det sällan uttalas. Man kan känna igen det på invändningar som ”Vem ska offras?” och ”De fattiga får alltid ta smällen!”

Prestige

Viljan att punktera mig som person eller uppfattningen att de skulle förlora något på att ge mig rätt för ofta.

Så fort ett ord har fått en klang börjar en strid om hur betydelsen av ordet ska tänjas. Om klangen är positiv kämpar de stridande för att de själva och deras idéer ska sammankopplas med ordet; Om klangen är negativ försöker de ändra ordets betydelse till att omfatta grupper eller företeelser som de vill motarbeta.

Till exempel vill motståndare till piratkopiering ofta beteckna olovlig kopiering som stöld, trots att det till skillnad från stöld av fysisk egendom inte berövar ägaren möjligheten att nyttja varan. Om någon stjäl min cykel måste jag skaffa en ny, men om någon kopierar mina program behöver jag inte ens märka det. Motståndarnas önskan att beteckna handlingen som stöld trots denna väsentliga skillnad bottnar antagligen i att stöld har en starkare negativ klang än den formella termen upphovsrättsbrott har (jag är själv emot piratkopiering, men tror att det är bra att försöka bevara precisionen i debatten.)

Ett annat exempel på betydelseglidning är ordet liberal. Under andra halvan av 1800-talet var liberalismen väldigt populär efter att ha rivit ner Europas adels- och kungavälde och bringat oanade välståndsökningar till hela samhället. Eftersom ordet liberal var så positivt laddat kallade även många moderata socialister sig för liberaler och ordet kom på många språk att betyda ungefär socialdemokrat, fast de ursprungliga liberalerna hade helt andra åsikter. De äldre liberala åsikterna kallas idag istället för nyliberala.

Liberalismen sågs faktiskt från början som en vänsterrörelse, eftersom den stod i opposition med det politiska etablissemanget (monarkin), men när socialisterna fick makten klassades liberalerna om till högerrörelse eftersom de då stod i opposition med socialisterna istället.

Ett annat exempel från politikens värld är uppfattningen att nazisterna var ett högerparti, trots att de själva såg sig som nationalsocialister. Tack vare nazisternas fiendskap med marxismen lyckades ”vänstern” sätta etiketten ”höger” på nazisterna. Men nazisterna var inte motståndare till socialismen som praktik utan mot idén om klasskamp, som de ansåg splittrade folket genom att ställa tysk mot tysk.

Målet för de flesta företag är att gå med vinst, inte att krossa konkurrenterna. Om målet var att krossa konkurrenterna och uppnå monopol skulle företagen sätta priserna så lågt som möjligt, det vill säga till produktionskonstnaderna eller lägre, vilket skulle betyda utebliven vinst. Dessa mål är alltså inte förenliga utan statlig inblandning.

Det är till och med så att det kan vara positivt för enskilda företag att vara konkurrensutsatta. Min arbetsgivare har till exempel tjänat mycket på att ha konkurrenter, eftersom de hjälper till att öka den totala storleken på marknaden och vi tjänar mer på att ha säg 30% av en stor marknad än 100% av en liten.

Vi gör datorprogram som används för att minska kostnader inom olika tillverkningsindustrier. När någon av våra konkurrenter skriver avtal med en tillverkare så blir kundens konkurrenter nervösa och börjar se sig om efter liknande lösningar, vilket ofta gör att de kommer till oss. Våra konkurrenters marknadsföring är därmed vår marknadsföring.

Konkurrens kan vara en förutsättning för att en marknad ska kunna växa. Om vi hade monopol så skulle vi kunna diktera villkoren helt, vilket skulle göra det omöjligt för våra kunder att göra sig beroende av oss. Enbart desperata och svaga företag skulle då välja att arbeta med oss, men vi vill ju jobba med de bästa inom varje bransch eftersom de har störst volymer, och vi vill att de ska utnyttja våra tjänster till max utan att hålla tillbaka.

En annan sak som talar emot uppkomsten av monopol på en fri marknad är effekten av specialisering. Vi har specialiserat oss mot vissa typer av behov, vilket gör att våra lösningar kostar mer. För de kunder som har dessa behov är kostnaden inget problem eftersom vinsten är ännu större, men för andra företag vore den högre kostnaden onödig. Med andra ord finns det en öppning för andra att konkurrera med oss till lägre kostnad. Å andra sidan kan de som säljer enklare lösningar inte konkurrera effektivt om våra kunder — trots lägre kostnad — eftersom de inte är lika väl anpassade till deras behov.