I ett tidigare inlägg om kapitalism och konkurrens skrev jag att kapitalism för mig handlar mer om samarbete än om konkurrens, men jag motiverade det inte särskilt utförligt.
Frivillighet är en förutsättning för att samarbeten ska kunna uppstå. När staten träder in och använder lagar för att sammanföra grupper är det inte samarbeten den upprättar, eftersom de ingående personernas samtycke inte inhämtas först. När staten till exempel tar pengar från mig mot min vilja för att ge till Aftonbladet eller Veckorevyn i form av presstöd har jag inte inlett ett samarbete med dem–det som har skett är att staten har hjälpt dem att råna mig. På så vis minskar dagens omfördelande stat möjligheterna till sanna samarbeten, eftersom jag inte längre kan använda pengarna i frivilliga transaktioner efter att ha blivit rånad
När jag däremot köper varor på marknaden så deltar jag i äkta samarbeten med för mig okända personer världen över, som tillsammans skapade förutsättningarna för att varan skulle erbjudas mig. Hundratals personer kan ha varit inblandade för att sätta något så enkelt som en skinkmacka i mina händer. Vi känner inte till varandra och talar kanske inte ens samma språk, men vi bedömde alla att vi tjänade på samarbetet och valde därför att deltaga.
Det är på grund av detta ständigt pågående globala samarbete som vi alla deltar i som jag menar att samarbete är ett starkare drag i kapitalismen än konkurrens–varje person eller företag konkurrerar ju bara med ett fåtal, men vi samarbetar med oerhörda mängder personer varje gång vi använder pengar.
Nu kanske någon vill invända mot mitt rånexempel med att jag genom att bo i Sverige implicit har accepterat de beslut som fattas demokratiskt här–passar det inte kan jag ju dra! Men vad ger er rätt att bestämma var jag får bo eller att sätta upp villkor? Borde inte min bostadsort bara vara en fråga mellan mig och min hyresvärd, så länge jag inte inkräktar på någon annans rättigheter?
