Många människor oroar sig för att andra människor ska bli rika. Till exempel handlar den politiska debatten ofta om att minska klyftorna snarare än om hur mer välstånd ska skapas. Avståndet mellan olika grupper i samhället anses vara viktigare än deras levnadsstandarder i absoluta termer. Blotta tanken på att rika personer skulle kunna få bättre vård än andra sticker i ögonen, trots att efterfrågan på nya specialistmetoder alltid kommer att vara större än den initiala tillgången och därmed aldrig kan komma alla till godo med en gång. Det är inte fattigdom som skrämmer så mycket som andras rikedom.
Ibland är det föreställningen att livet är ett nollsummespel som ligger bakom, det vill säga att den enes vinst är den andres förlust. Om man tror att rikedom bara kan uppnås genom att lägga beslag på andras tillgångar och inte genom nyproduktion så blir rädsla och hat gentemot välbärgade grupper en logisk konsekvens. Det blir rent av ointressant att diskutera hur välstånd ska skapas för de som anser att välfärd handlar om konfiskation och fördelning och inte om produktion.
En annan variant är uppfattningen att klyftorna i sig leder till våld, eftersom skillnaderna gör att de mindre bemedlade grupperna får mer att tjäna på sådana metoder. Men eftersom tillgångarna inte är oändliga i något samhällssystem så måste det alltid till någon form av ransonering. I samhällen med gratis sjukvård ransoneras vården med hjälp av köer och politiska kontakter och i kapitalistiska med pengar. De fattiga har samma incitament att tvinga sig till vård i ett socialistiskt samhälle som i andra (om behandlingen ens erbjuds där), men i ett kapitaliskt samhälle kan den sjuke själv omprioritera sina tillgångar istället för att vänta och hoppas att det blir hans tur innan han dör.
Om han omprioriterar och köper vård istället för till exempel en ny bil så gör han att mer pengar förs över till de som kan behandla sjukdomen, vilket gör att de kan utöka verksamheten och behandla fler. Det är ingenting att vara rädd för–tvärtom gynnar det andra sjuka på ett helt annat sätt än om han hade varit en kostnad i en landstingskö.
Det enda sättet att ge alla samma tillgång till vård är att förbjuda alla vårdformer vars tillgång ännu inte är lika stor som efterfrågan. Men det gynnar ingen fattig utan gör tvärtom att tillgången inte ges möjlighet att öka.
april 5, 2009 at 9:03 e m
Visst kan människor i medelklassen omprioritera sina tillgångar, men jag hoppas att du även är medveten om att det finns en stor grupp människor i samhället, som inte har den möjligheten. Hur ska de göra anser du? Om ett barn en sådan familj föds med hjärtfel,till exempel, ska det då dö, för att föräldrarna inte har råd med toppvård?
april 5, 2009 at 10:08 e m
Hej Linnea.
Det kommer alltid att finnas vårdbehov som inte tillfredsställs. Precis som det dör människor i vårdkön idag kommer det att dö folk av andra anledningar i andra samhällen.
Men jag tror att det som snabbast ökar tillgången på vård är det privata vinstintresset, precis som med andra konsumtionsvaror. Att det över huvud taget finns metoder att behandla medfödda hjärtfel med idag beror på att någon har investerat tid och pengar i att ta fram dem. Genom att låta förmågan och viljan att betala avgöra istället för antalet dagar i kön eller politikernas budgetbeslut så styr man över mer resurser till dessa behov vilket leder till att tillgången ökar och att fler kan få råd med behandlingen. När metoden är ny kan bara ett fåtal ta del av den (oavsett samhällssystem), men om de som har utvecklat den tillåts ta betalt kan den snabbare växa till en massmarknad.
Om inte den här metoden fanns alls så skulle inga barn med den här typen av hjärtfel kunna överleva och några skulle säkert tycka att rättvisan var total — alla barnen dör. Men om medelklassen tillåts använda sina pengar till att rädda sina barns liv sker det inte på de andras bekostnad, tvärtom bekostar det vidareutveckling av metoden och lockar fler kirurger att lära sig den.
Mer konkret så kan de ta hjälp av släktingar, sälja av tillgångar, vädja till allmänheten eller ta ett banklån.
april 5, 2009 at 11:12 e m
låt säga att deras släktingar lever i samma samhällsskikt, att de inte har några tillgångar att sälja av, och att de inte är berättigade till några banklån, då de inte har någon möjlighet att betala tillbaka dessa, eftersom månadsinkomsten precis täcker de nödvändigaste utgifterna (el, mat, hyra, med mera).
Ska alla i den situationen vädja till allmänheten? De första skulle antagligen få hjälp, men majoriteten skulle snart bli immun mot deras nöd. De skulle i rent självförsvar känna lika lite empati för dem, som de känner för uteliggare.
Jag förstår hur du menar med att det skulle bli billigare på sikt, men hur blir det på vägen dit?
april 6, 2009 at 8:02 e m
Det finns många saker i det du skriver som jag vill bemöta men jag ska försöka fatta mig kort.
* Jag vill ha ett samhälle där det i mycket större utsträckning än idag går att påverka sina inkomster. Privatekonomin blir då i större utsträckning en fråga om personliga val och avvägningar.
* Jag tror att betydande summor skulle skänkas till välgörenhet i ett nollskattesamhälle. Att en majoritet av svenskarna tycker att dagens skattenivåer är ok ser jag som ett tecken på att de inte skulle ha något emot att skänka pengar, speciellt inte om de fick behålla dubbelt så mycket av lönen som idag.
* Jag tror att mycket färre personer skulle behöva ta emot välgörenhet eller bidrag eftersom möjligheterna att ta hand om sig själv skulle vara större. En större andel av de skänkta pengarna skulle därmed finnas tillgängliga för de som verkligen inte kan göra det (förståndshandikappade t.ex.)
* Kostnaden för många problem som är av en ”katastrofal” eller oförutsägbar natur skulle kunna delas på frivillig basis via privata försäkringar.
* Din fråga om hur det blir på vägen dit får mig att tänka på ett berömt citat av Keynes som lyder ”I det långa loppet är vi alla döda”. Men det långa loppet är inte något som inträffar senare utan något som ständigt pågår. Med det menar jag att vi hela tiden drar nytta av investeringar som har gjorts av andra tidigare. Att kräva att alla investeringar ska ha omedelbar effekt är detsamma som att helt säga nej till investeringar helt och hållet.
* Jag tror att privata vårdgivare utnyttjar sina resurser bättre än offentliga eftersom de förras inkomster står i direkt förhållande till hur många de hjälper. För den offentliga vården är patienterna inte tillgångar utan kostnader.
* Låt säga att det bara finns en kirurg som är utbildad på metoden men att det föds många barn med problemet. Då kommer några av dem att dö tills det att fler kirurger blivit tillgängliga. Jag lämnar gärna det obekväma problemet med att bestämma vem som ska få vård och vem som får dö till kirurgen, men om han väljer att låta pengar styra så ökar hans möjligheter att hjälpa fler eftersom han kan bygga ut sin verksamhet med pengarna.
april 7, 2009 at 10:26 e m
* Men de som inte har några inkomster då? De arbetslösa, som inget hellre vill än att få ett jobb, men som av olika anledningar inte får det. De har ju ingen möjlighet till några personliga val och avvägningar, eller finns det kanske jobb till alla i ditt drömsamhälle?
*Jag tror dessvärre inte att betydande summor skulle skänkas. I vårat komsumtionssamhälle verkar alla mer eller mindre ha galna, och om de fick möjlighet att disponera hela lönen själva, så tror jag att det mesta skulle glida ner i egen ficka.
* Hur ökar möjligheten att ta hand om sig för arbetslösa och sjukpensionärer?
* Kostnaden för många problem som är av en “katastrofal” eller oförutsägbar natur skulle kunna delas på frivillig basis via privata försäkringar.
* Visst förstår jag att investeringar inte ger omedelbar effekt, det jag däremot inte förstår, i hjärtfelsexemplet, är hur man ska förklara för familjen att ”tyvär, erat barn kommer att dö, men se det positivt, fler barn kommer att överleva i framtiden!”
* Jo, kanske utnyttjar de sina resurser bättre, men jag anser det inte försvarbart, att rika människor ska få bättre vård än mindre bemedlade.
Det finns människor som saknar kompetens för vidare studier, de kommer aldrig att få toppjobben, de är förpassade till botten. visst kan de prioritera och ta lån om det skulle bli ett nödläge, men då måste de ta avstånd från annat, sänka sin levnadsstandard. Ska människor tvingas till det, på grund av en sjukdom, på grund av något de inte kan styra över?
* Och det där får mig bara att må illa. Antagligen för att jag vet att du har rätt. Men rent logiskt sett så borde denna kirurg kunna få bidrag från alla dina godhjärtade människor.
Du behöver inte svara på frågorna, vi har helt klart väldigt olika åsikter, och jag är tillfälligt utled på ändlösa diskussioner. Det var inte ens meningen att börja kommentera här. Jag skulle egentligen bara titta på dina krokier, som föresten ser riktigt bra ut i ett nybörjaröga.
april 8, 2009 at 8:20 e m
Jag har full förståelse för att du inte vill hamna i en ändlös diskussion. Det vill inte jag heller, men det finns många saker jag vill svara på i dina kommentarer.
Faktiskt så ser jag ingen anledning till varför det ska finnas långtidsarbetslösa — alla som kan hjälpa någon annan med något kan ta betalt för det, och det finns ingen gräns för hur mycket vi kan förbättra tillvaron.
Anledningen till arbetslösheten är främst att vi har gjort det för dyrt och för riskabelt att anställa. Om lagarna gör att det inte lönar sig att anställa någon som bara kan producera värden av blygsamma mått så kommer ingen heller att göra det. Följden blir att dessa personer döms till liv i bidragsberoende eller kriminalitet eftersom det blir svårt att höja värdet på vad de kan producera när de inte ens kan börja.
Utbildningsfixeringen som råder i Sverige är en följd av att vi har gjort många av de enklare sysslorna olönsamma. Många av världens mest lukrativa sysslor kräver förresten ingen utbildning alls, till exempel att flytta varor från en tid eller plats till en annan. Det som krävs är startkapital, vilket är svårt att få om man inte kan komma in alls på arbetsmarknaden pga att skatterna har effekten av ett förbud mot låginkomstjobb.
Jag vet inte heller hur man ger sådana besked. Fråga byråkraterna i offentligvården hur de meddelar sina patienter att det inte finns resurser nog att rädda livet på dem och att de inte tillåts hjälpa till med mer pengar.
När du säger att det inte är försvarbart att rika människor ska få bättre vård än andra så blir du ett perfekt exempel på vad min artikel handlar om. Föredrar du att alla barn dör framför att bara de rika föräldrarnas barn räddas? Eller tycker du att fattiga barn är mer värda och borde räddas istället? Eller vill du bara låtsas som att alla resurser blir oändliga så fort en byråkrat tar kontroll över dem?
Självklart får folk anpassa sin levnadsstandard efter omständigheterna. I de fall då de inte hade kunnat göra något för att förhindra sina problem så kan man dela på kostnaden via försäkringar (t.ex. i fallet med barnets hjärtfel), men om det är självförvållat så är nog andra människors lust att ta konsekvenserna begränsad. Och det är aldrig rättfärdigat att tvinga sig till något med våld, inte ens om man är väldigt många och röstar om det först.
Visst kan kirurgen ta emot bidrag från alla godhjärtade människor. Det vore inga problem med det så länge allt sker frivilligt. Angående viljan att skänka pengar så fortsätter ju folk att rösta på partier som vill bevara högskattesamhället. Inte ett enda riksdagsparti förespråkar en radikal avvikelse från det; Samtliga vill bara göra smärre justeringar här och var. Reaktionen efter tsunamin pekar också på en stor vilja att hjälpa till när det handlar om problem som inte är självförvållade.
Jag är glad att du gillade mina krokier. Hoppas att jag inspirerade dig! Det är förresten en väldigt bra egenskap att kunna ge beröm trots meningsskiljaktigheter.
april 8, 2009 at 10:09 e m
Jag menar inte egentligen att det inte är försvarbart, det var dåligt formulerat. Det gör mig bara så deprimerad att barn dör, att de inte får leva sina liv. Det faktum att en som jag älskar väldigt mycket skulle ha varit död om det varit på ditt sätt, fick mig att utrycka mig fel. jag menade snarare att det är fruktansvärt orättvist att vissa människor föds in i rikedom, medan andra föds i familjer som inte ens uppmuntrar studier och därmed förhindrar ett framtida välstånd. Det beror bara på slumpen, om man ska kunna rädda sitt barn, det beror på slumpen om man ska få leva. Men å andra sidan, det gäller allt, inte bara sjukdomar.
Jag lät mig visst dras med av käslorna igen, jag tänker inte klart när jag gör det. Det känns bara så orättvist, men världen är orättvis, det är bara att göra det bästa av saken.
Men nu slipper du mig, hej då.
april 10, 2009 at 4:13 e m
Som jag ser det var det snarare på grund av de kapitalistiska inslagen i samhället (vilket inbegriper forskning i andra länder) som det fanns en behandling mot åkomman över huvud taget. Före liberalismens genombrott dog folk av betydligt enklare problem än det vi har diskuterat. Det beror inte på slumpen att vi numera kan bota sådana problem.
Lycka till med tecknandet! =)