Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.
Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.
Sverige hade en mycket mer framträdande roll internationellt i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!
Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.
Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.
Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.
För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.
En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (edit: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).
Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.
—
Se även mitt förra inlägg om fascism och mitt nästa om kritiken mot boken.
