Det påstås ofta att vi behöver mer konsumtion för att stimulera ekonomin. Jag menar att detta är ett bakvänt sätt att se på saken. Vi måste konsumera för att tillfredsställa många av våra behov som människor, men vi behöver inte konsumtion som sådan – konsumtion som inte innebär behovstillfredsställelse är ju ren förlust. Om någon ”konsumerar” mina kläder genom att bränna upp dem så vinner varken jag eller missdådaren på det, till skillnad från om jag sliter ut dem på vanligt vis.
Det gäller även i större grupper. Materiellt sett behöver vi andra människor i deras egenskap av producenter, inte konsumenter, eftersom det är som producenter de kan tillfredsställa våra behov. Att de drivs av liknande begär som våra egna medför sedan att vi behöver producera åt dem så att de i sin tur kan konsumera, men det är fortfarande deras produkter vi söker, inte deras konsumtion. Någon som bara konsumerar men inte producerar ger oss ingen materiell fördel.
Att en del personer hävdar att de europeiska kolonialmakterna expanderade till tredje världen för att de behövde nya marknader att avlasta sina varor på är ett bra exempel på hur fel man kan hamna om man tror att konsumtion är ett värde i sig. Att skicka varor dit var ju bara intressant i den mån befolkningen kunde erbjuda något tillbaka — i den mån de kunde producera. Om kolonialmakterna hade behövt dem för deras förmåga att konsumera, för deras fattigdoms skull, så hade det varit effektivare att bara bränna upp varorna istället.
