Stimulerande konsumtion

I veckan som gick hamnade jag återigen i en diskussion med folk på jobbet om huruvida andra människors konsumtion är en ekonomisk tillgång för oss andra eller inte. Jag har skrivit om det tidigare, men veckans diskussion gjorde att jag fick lust att skriva en lite längre utläggning. Frågan är alltså om andra människors konsumtion är ett värde för oss andra och om ekonomin kan “stimuleras” med ökad konsumtion.

För att hålla diskussionen så enkel som möjligt börjar jag med att resonera kring väldigt primitiva förhållanden och inför sedan gradvis mer komplexitet tills vi når en modern marknadsekonomi. Min tes är att ingenting väsentligt förändras vad gäller sakfrågan under tiden. Låt oss börja med det enklast möjliga fallet: fullkomlig självhushållning.

Självhushållning

Låt säga att du bor ensam på en gård där du själv producerar allt du behöver med råvaror från gården och den närmaste omgivningen. Du föder upp får och använder ullen till kläder, köttet till mat och så vidare, men tar aldrig hjälp av någon annan.

I det här mycket enkla fallet tror jag att alla är överens om att andra människors konsumtion inte gynnar dig på något vis — maten grannen stoppar i sin mun mättar inte din mage och kläderna han bär värmer inte din kropp. Tvärtom gör hans konsumtion att det blir mindre ved över för dig att samla in, till exempel.

Värt att notera är också att livet skulle vara mycket hårt med den här graden av självhushållning, med tungt arbete från tidig morgon till sen kväll. Tänk bara på vad det skulle innebära att behöva tillverka sina egna kläder samtidigt som djuren måste tas omhand, huset repareras, ved samlas in och så vidare. Varje oförutsedd händelse skulle innebära ett dödligt hot, till exempel om djuren rymde eller om ett verktyg gick sönder.

Byteshandel

Livet skulle bli betydligt enklare om du kunde utbyta varor med andra människor. Då skulle du kunna koncentrera dig på att föda upp djur, till exempel, och helt slippa lägga energi på att tillverka kläder, för att inte tala om hur mycket mindre kunskap du skulle behöva ha för att överleva. Du skulle knappt behöva veta någonting om textiler längre. De som fokuserade på det skulle å andra sidan kunna utveckla sin kunskap och sina metoder mer, med resultatet att du skulle få tillgång till bättre kläder än de du tidigare tillverkade själv. Alla skulle vinna på samarbetet.

Men du skulle fortfarande inte tjäna något på de andras konsumtion. Tvärtom skulle den fortfarande innebära en förlust för dig, eftersom du ju skulle kunna äta köttet själv om de gav dig kläderna utan att begära något tillbaka. Att du måste ge dem något tillbaka förändrar inte det faktum att det är deras produkter du söker. Du behöver inte hjälp med att konsumera utan med att producera!

Det är visserligen sant att om omgivningen inte längre ville konsumera dina produkter så skulle du få svårare att övertala dem att producera saker åt dig, men att säga att deras konsumtion är till nytta för dig vore att förväxla målet med medlet — det är bara när deras konsumtion är ett medel för dina mål som den gagnar dig, när de kan erbjuda något i utbyte som du värderar högre.

Småskalig marknad

Antag att ni efter hand upptäcker att salt kan användas för att konservera mat och att salt därför blir en mycket eftertraktad vara i den fortfarande väldigt småskaliga ekonomin. Istället för att byta kött direkt mot kläder eller varor kan du nu välja att byta till dig salt, i trygg förvissning om att du senare kommer att kunna byta till dig de varor du vill ha med hjälp av det. Att göra så har stora fördelar eftersom saltet är både lättare att lagra (det blir inte gammalt) och lättare att finfördela (ingen skulle vilja köpa väldigt små kvantiteter kött om några få gram). Dessutom kan du nu handla med folk som redan har allt kött de vill ha eftersom du kan betala dem med salt istället. Det leder till sist till att folk slutar att byta varor direkt med varandra och att salt börjar tjäna som en sorts pengar i er ekonomi. Ni har således gått över från byteshandel till en monetär ekonomi.

Penningekonomin växte fram spontant ur en vanlig bruksvara med rätt egenskaper, men den förändrade inte era drivkrafter eller vad ni vill ha för varor i gengäld. Ni vill fortfarande inte använda mer salt än förut till konsumtion (antagligen mindre) men samlar på er mer salt för att kunna byta till er kött, kläder och andra varor av samma typ som tidigare. Målen har i grunden inte ändrats — det är fortfarande för personlig behovstillfredsställelse och överlevnad som ni arbetar och handlar.

Tidigare kunde grannens konsumtion av ved vara ett problem för dig eftersom mängden lättillgänglig ved minskade och du kunde tvingas leta längre för att hitta den mängd du ville ha. Ni var rivaler om samma konsumtionsvara. Numera kan du köpa ved på marknaden istället, så du vet kanske inte ens längre hur lång tid den tog att samla in eller var den togs ifrån. Men du och grannen är fortfarande rivaler om veden. De som samlade in den har sin egen välgång att tänka på och kommer givetvis att föredra att sälja till dem som erbjuder mest salt i gengäld, så grannens aptit på ved riskerar att driva upp vedpriserna och tvinga dig att arbeta hårdare för att tjäna ihop tillräckligt med salt. Att ni har gått över till att använda pengar förändrar inte ditt förhållande till grannen i det avseendet.

Det finns dock en viktig skillnad mot tidigare. Ju fler personer som konkurrerar om veden och ju mer priserna stiger desto mer salt förs över till vedproducenterna, vilket gör att de kan ta mer resurser i anspråk och därför utöka produktionen. Om vedinsamlandet tidigare bara var en deltidssyssla så kan de nu börja ägna sig åt vedproduktion på heltid och på sikt anlita medhjälpare samt bekosta tillverkning av förbättrade verktyg och på andra sätt öka utbudet. Anledningen till att de kan göra det är att saltet innebär mer än bara salt. Utan att avse det eller ens vara medvetna om det har du och din granne — din konkurrent om veden — ingått ett indirekt samarbete för att utöka produktionen av ved.

När du använder salt för att betala för ved är det egentligen inte saltet du erbjuder utan köttet. Den egentliga betalningen erbjöd du till någon helt annan när du vid ett tidigare tillfälle sålde köttet för saltet. Om inte saltet kunde omsättas i andra varor så skulle inte vedinsamlarna kunna gå över till heltid eftersom de då skulle stå utan mat och andra livsviktiga varor. Så saltet måste backas upp av verklig produktion för att ekonomin ska fungera.

Nu borde det vara lätt att se att konsumtion som sådan inte gynnar dig i den här fortfarande ganska primitiva marknadsekonomin heller, såvida det inte är du som konsumerar. När det gäller konsumtion är vi alla rivaler. Det var enbart för att din granne även var en producent som hans vedinköp gynnade dig, för det var det som gjorde att saltet han betalade med gick att byta mot de varor som gjorde den utökade vedproduktionen möjlig. Om han hade hittat ett sätt att betala med som inte backades upp av varuproduktion så hade hans konsumtion enbart varit ett problem för omgivningen.

Modern marknadsekonomi

Antag nu att samhället växte till sig och att många fler personer än tidigare deltog på marknaden. Salt började nu bli så värdefullt att många personer satsade på att framställa mer av det istället för att producera andra mer användbara varor, vilket ledde till högre priser och urholkade besparingar utan att mer verkligt välstånd producerades. För att lösa detta gick samhället till slut över till att använda guld som betalningsmedel istället, eftersom det är svårare att öka mängden av guld än av salt. Antag vidare att banker växte fram med tiden hos vilka man kunde deponera sitt guld på ett säkert sätt, och att folk började använda depositionskvittona som betalningsmedel istället för att bära omkring på det fysiska guldet.

Nu har vi alltså nått fram till en ganska modern ekonomi med sedlar och mynt. Förändrades något väsentligt i sakfrågan när antalet deltagare på marknaden ökade eller när vi bytte salt mot guld eller guld mot sedlar? Nej, det är fortfarande vad du kan få för pengarna som är intressant, och det bestäms av vad som produceras. När det gäller materiella ting är andra människor värdefulla för dig i egenskap av producenter – som konsumenter är ni fortfarande rivaler.

Avslutning

Det finns såklart mer att säga i det här ämnet, så jag kanske skriver en artikel till om vad som händer ifall folk slutar använda pengarna till konsumtion och istället sparar i högre grad än tidigare. Jag hoppas i alla fall att du reagerar med skepsis nästa gång du hör en politiker säga att vi behöver öka konsumtionen för att stimulera ekonomin.