Igår skickade min mamma ett mail med några frågeställningar till mig efter att hon hade läst en text jag hade skrivit om privat egendom. Hon har vad jag vet alltid röstat på Socialdemokraterna och har tidvis varit fackligt engagerad. Hon har alltid jobbat inom offentlig sektor; Först på Socialbyrån, sedan som sekreterare på ett sjukhus och sedan ett par årtionden tillbaka inom äldrevården.
Som antagligen framkommer tydligt på den här bloggen är jag däremot liberal och förespråkar fullständig marknadsekonomi — ett samhälle helt utan skatter. Vi står med andra ord långt ifrån varandra politiskt. Hennes åskådning vilar mer på en känsla av klasstillhörighet och på en önskan om ökade resurser till den sektor hon arbetar i än på logiska resonemang eller teoretisk kunskap, medan jag har plöjt stora mängder litteratur om ekonomi och politisk filosofi de senaste tio åren.
Jag tänkte att jag skulle posta mina försök att förklara för henne varför jag tycker som jag gör och hur jag tror att samhället skulle kunna se ut istället, så att fler personer kan läsa det. Att jag skriver till min mamma gör att diskussionen inte riskerar att spåra ur eller bli respektlös. Här är mitt första svar till henne, som jag skrev ihop snabbt innan jag skulle gå och lägga mig igår. Det kommer antagligen fler och mer utförligt motiverade brev.
Mamma skrev:
Hur skulle det se ut om vi inte hade regleringar, måste inte någon “bestämma” i ett samhälle?
Nej, det måste faktiskt inte finnas någon som bestämmer över alla andra. Tänk dig att någon bestämde över dig helt och hållet — hur skulle denna person veta vad dina personliga mål var, vad som gjorde dig lycklig? Hur skulle han kunna veta vilka av dina patienter som har vilka behov och vilka egenheter? Tänk dig sedan att han måste veta motsvarande saker om alla andra svenskar — det finns ingen som kan veta allt sådant. Samma problem finns kvar även om han bestämmer över dig i mindre grad — det är bara en gradskillnad, inte en artskillnad.
Med privat egendom som grund för samhället så planerar var och en istället sitt eget liv efter hur de själva vill ha det. Vi interagerar då med varandra med frivillighet som ledstjärna — den som vill ha något av en annan människa måste erbjuda något tillbaka i gengäld, vilket främjar en syn på medmänniskorna som tillgångar istället för belastningar.
Tänk dig hur en folksamling (eller en flock fåglar) fungerar: Det finns ingen central koordinator, men det finns ändå ordning eftersom alla anpassar sig efter varandra. Så fungerar ett samhälle och en marknadsekonomi också. Om någon skulle ställa sig med en megafon och börja styra över hur alla i folksamlingen skulle röra sig så skulle vi få sämre rörlighet och genomströmning, inte bättre. Varje människa i folksamlingen vet bättre än koordinatorn vad hans eller hennes mål är och hur de andra personerna runt omkring honom rör sig. Centralplanering i måttliga mängder (som i Sverige) leder till stagnation eftersom mycket av allmänhetens kunskap och initiativförmåga går förlorad, eller massmord om det tas till sin spets (som i Sovjet) eftersom det enda sättet att få folk att agera mot sitt eget intresse och enligt centralplanerarens planer istället är våld och hot om våld.
Den privatperson som försöker “beskatta” folk runt omkring sig betraktas med rätta som en brottsling. Samma regler som gäller privatpersoner emellan borde gälla för alla, även de som kallar sig “staten”.
Mamma skrev:
På kommunens dagis behöver föräldrarna inte städa.
Nej, de behöver kanske inte betala med städning där, men de får inte heller betala mer om de trodde att det skulle behövas. De får inte agera i eget intresse — de får inte göra det som är bra för dem! Är det inte sjukt att förbjuda folk från att ta hand om sig själva och sina nära?
