En historiebok läst som en deckare

Jag läste nyss ut den lilla boken Idéernas historia av Sten Högnäs. Som titeln och framsidan antyder är det en introduktion till västerländsk idéhistoria med start i antiken. Under tiden jag läste roade jag mig med att försöka avgöra författarens politiska hemvist. Det var ganska svårt så länge han skrev om antiken, men blev allt tydligare ju närmare vår tid han rörde sig. Den första ledtråden kom i avsnittet om liberalismen, som han inleder med orden:

/liberalism/ .. är beteckningen för både en ekonomisk och en politisk teori.

Det må vara sant, men lusten att dela upp liberalismen i en ekonomisk och en politisk (eller social) del är något som liberalismens motståndare är mer förtjusta i än liberalerna själva. Den ekonomiska teorin och den politiska teorin baseras på samma sorts resonemang utifrån samma premisser och formar en  helhet. Socialisterna, till exempel, vill däremot dela upp liberalismen i två delar för att de inte gillar de konsekvenser (både inbillade och verkliga) som dessa principer får på det ekonomiska området, medan de håller med liberalerna om mycket av det som enligt socialisterna går att separera från ekonomin.

Spåren så här långt är ganska svaga, men pekar på att författaren i varje fall inte är klassiskt liberal eller ”nyliberal”. Det blev ännu tydligare redan på nästa sida där han skriver:

Men efterhand blev problemen alltmer uppenbara i ett samhälle som styrdes av en ohämmad konkurrens. Man insåg att den fria marknaden ändå måste kombineras med sociala insatser från statens sida.

Här börjar han tumma på objektiviteten med uttryck som ”man insåg” istället för ”allt fler ansåg”, och visar dessutom att han tror att ”sociala insatser” måste komma från staten och inte från frivilliga.

Nästa ledtråd kommer i avsnittet om marxism. Det framgår snart att författaren inte är marxist, åtminstone inte en okritisk sådan, eftersom han tar upp bristen på överensstämmelse mellan Marx förutsägelser om framtiden och hur den faktiskt utvecklade sig, samt drar paralleller mellan marxismen, nazismen och fascismen. De sista indicierna levereras mot slutet när författaren skriver:

Den storskaliga organisation av naturvetenskaplig forskning i efterkrigstidens värld som kallas big science har skapat en imponerande och målinriktad effektivitet.

(Big science är) storskaligt vetenskapligt utvecklingsarbete, ofta bedrivet med statliga, i synnerhet militära bidrag. Organisationen bakom big science är fast organiserad och målinriktad enligt näringslivets modeller.

Här syns socialisternas traditionella fascination för storskalighet och militär organisation(*) tillsammans med tron att ”näringslivets modeller” kan skiljas från näringslivets styrmekanismer – tillgång och efterfrågan, vinst och förlust — utan konsekvenser för effektiviteten. Slutsats: han är troligtvis socialdemokrat.

En sista observation som är ganska intressant är att han inte skriver något om två av nittonhundratalets absolut viktigaste händelser: Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

(*) Socialisternas fascination för militär produktion är inte så synlig nu för tiden, men förr i tiden höll de ofta upp samhällets organisation i krigstid som en förebild och som ett bevis för planekonomins överlägsenhet.

 

Kritiken mot boken Det blinda Sverige

Sedan mitt förra blogginlägg har jag läst lite av kritiken mot Det blinda Sverige. Tydligen menade de flesta av de personer som citeras i boken att deras ord hade blivit förvrängda eller rent av fabricerade. Eftersom Huntford inte verkar ha svarat på kritiken med att offentliggöra bandinspelningar från intervjuerna måste jag dra slutsatsen att han antingen inte spelade in dem alls eller att de inte stödjer hans version. Om han inte spelade in dem alls utan bara stödjer sig på sitt eget minne och egna anteckningar tvivlar jag på att citaten är helt korrekta. Det vore väldigt oproffsigt att inte spela in intervjuerna när materialet är så pass kontroversiellt. Varför ge motståndarna en så enkel väg ut om de nu verkligen sa det Huntford påstår? Min slutsats är att citaten antagligen är förvrängda, avsiktligt eller inte. I och med att en av de intressantaste aspekterna av boken var just citaten så sänker detta dess värde betydligt.

En annan kritik mot boken är att hans påståenden om hur det svenska språket har manipulerats innehåller mängder av rena faktafel, helt enkelt därför att han var för dålig på svenska. Även här måste jag hålla med — hans uppgifter om vad diverse olika svenska ord betyder var ofta mycket märkliga.

Trots detta kan jag fortfarande rekommendera boken, eftersom hans kritik av det svenska förvaltningsväldet, medborgarnas svaga ställning gentemot byråkratin och den omfattande sammanblandningen av det civila samhället med staten (korporativism) verkar stå sig.

 

Det blinda Sverige

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll internationellt i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som  varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med  Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (edit: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

—

Se även mitt förra inlägg om fascism och mitt nästa om kritiken mot boken.

 

Mer om Outliers

Nu har jag läst ut Outliers. Den andra halvan av boken var faktiskt ännu mer intressant än den första.I del två vidgades berättelsen till att inkludera även spektakulära misslyckanden, som flygkrascher trots avsaknad av allvarliga tekniska problem.

Ett av hans exempel är en koreansk jumbojet som kraschade. Tack vare att kommunikationen i cockpiten spelades in under hela förloppet går det att visa med stor tydlighet att det var mänskliga faktorer som ledde till kraschen. Flygbolagets plan kraschade mycket oftare än andra bolags plan, och orsaken var att det i den koreanska kulturen inte är tillåtet att rätta en överordnad. Trots att de andra i besättningen märkte att piloten hade missuppfattat saker så vågade de inte sträcka sig längre än till att göra vaga antydningar om hur det egentligen förhöll sig. De kraschade hellre (och dog) än att sätta sig upp mot en auktoritet.

Mot slutet förtydligar även författaren sina slutsatser och gör starkare påståenden. Trots att han har byggt upp sin argumentation genom hela boken med hjälp av fakta som jag inte har någon anledning att tvivla på så håller jag ändå inte med honom. Här är ett exempel:

It is impossible for [outliers] to look down from their lofty perch and say with truthfulness, ”I did this, all by myself”

Men där har han fel. Vissa outliers är verkligen helt och hållet ”self-made”. Författarinnan och filosofen Ayn Rand måste till exempel klassas som en outlier, oavsett vad man tycker om hennes böcker. Hon föddes i Ryssland i vad som måste ha varit den övre medelklassen, men efter revolutionen tog kommunisterna ifrån hennes familj allt de ägde. Eftersom de var judar och från fel samhällsklass motarbetades de även efter detta av myndigheterna. Hon lyckades till slut fly till USA, dit hon anlände utfattig några år innan depressionen.

Trots att hon hade allt detta emot sig och dessutom inte var van vid språket lyckades hon bli en av tidernas bäst säljande författare. Hennes böcker säljer fortfarande i enorma upplagor, flera decennier efter hennes död — och dessa böcker skrev hon på ett språk som hon lärde sig i vuxen ålder. Hon hade inga särskilda fördelar — tvärtom! Det hon hade var en extremt stark vilja och rätten att vistas i ett fritt land.

Här är ett annat utdrag ur Outliers:

We look at the young Bill Gates and marvel that our world allowed that thirteen-year-old to become a fabulously successful entrepreneur. But that’s the wrong lesson. Our world only allowed one thirteen-year-old unlimited access to a time-sharing terminal in 1968. If a million teenagers had been given the same opportunity, how many more Microsofts would we have today? To build a better world we need to replace the patchwork of lucky breaks and arbitrary advantages that today determine success–the fortunate birth dates and the happy accidents of history–with a society that provides opportunities for all.

Ovanstående stycke får mig att tänka på två andra intressanta böcker: Det man ser och det man inte ser samt Economics in one Lesson. Den förstnämnda boken skrevs på artonhundratalet av fransmannen Frederic Bastiat och handlar om att det inte räcker med att titta på de synliga effekterna av statlig omfördelningspolitik. Om man ger pengar till en viss grupp av personer så är det rimligt att vänta sig positiva resultat för dem, särskilt på kort sikt, och politiken kan därför se ut att vara lyckad om man bara tittar på hur det har gått för dem efter en period. Men man får inte glömma att andra grupper nu har fått sämre möjligheter efter att deras pengar har tagits ifrån dem. Det är lätt att peka på fördelarna med omfördelningspolitiken eftersom resultaten går att se med blotta ögat, men allt det som inte kunde skapas på grund att de som bekostade det hela inte längre hade råd går inte att se — det finns ju inte!

Säg till exempel att någon rånar Kalle. Den positiva effekten för tjuven är lätt att se: han fick råd med en ny bil. Men företaget som Kalle skulle ha startat om han inte hade blivit rånad går inte att peka på — det finns ju inte.

Economics in one Lesson är en modernare amerikansk variant på samma tema. Författaren Henry Hazlitt tog Bastiats idé och tillämpade den på dåtidens amerikanska samhälle med nya exempel (från mitten av nittonhundratalet). Den finns både att köpa i tryckt form och gratis att läsa på nätet.

Kopplingen till Outliers är att författaren inte verkar inse att det inte bara är att gå runt och dela ut fördelar. Någon måste bekosta dem också, och dessa personer har då inte samma möjligheter att utveckla sina egna drömmar och verksamheter längre. Att de inte längre har råd att förbättra sin egen produktion drabbar hela samhället–paradoxalt nog även de som tar emot pengarna! För vem tror du hade ökat värdet på pengarna mest — han som bekostade det hela eller bidragstagaren?

Att ge en miljon tonåringar i USA tillgång till en egen datorterminal i en tid då de både var mycket dyra och dessutom mycket mindre värdefulla hade kanske lett till fler mjukvaruföretag, men på det hela taget hade det varit ett stort slöseri som hade förhindrat framsteg på andra områden. Ny teknik kommer alltid att vara ett fåtal förunnat i början, just eftersom den är ny, men om den är generellt användbar når den resten av folket med tiden. Datorerna är ett utmärkt exempel på detta mönster.

 

Outliers

Jag håller på att läsa en bok som jag aldrig har sett nämnas i svenska sammanhang, men som det pratas väldigt mycket om på engelskspråkiga webbsidor. Den heter Outliers och försöker förklara hur extremt framgångsrika personer uppkommer.

Jag köpte den i hopp om att få läsa inspirerande berättelser om fantastiska framgångar för att själv få vind i seglen, men den var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Istället för att motivera till enorma ansträngningar med löften om framtida rikedomar tonar den ned de individuella egenskaperna och förklarar istället framgångarna med externa faktorer som till exempel tursam timing.

Författaren menar att den amerikanska kulturen fäster för stort avseende vid just personliga egenskaper som intelligens och arbetsmoral, fastän ingen enligt honom når framgång helt för egen maskin. Han menar att alla extremt framgångrika personer hade extremt bra förutsättningar i miljön runt omkring sig, och att det bara var i kombination med stora portioner tur som deras intelligens och hårda arbete kunde leda dem dit de hamnade.

Som ett av många exempel pekar han på att Bill Gates av en slump fick tillgång till en egen datorterminal mycket tidigt via sin high school, vilket ledde till att han kunde programmera många fler timmar än resten av världen och därmed fick mycket mer träning. När sedan persondatorrevolutionen kom var han mycket bättre rustad än omgivningen att dra fördel av de nya möjligheterna. Han tar upp flera sådana här exempel på personer som skaffade sig stora färdigheter inom något visst område, som sedan helt plötsligt blev väldigt värdefulla pga förändringar i samhället.

Något som jag tycker brister i hans resonemang är att han verkar ta för givet att de som inte lyckades lika bra inte hade lika gynnsamma tillfällen. De andra kanske också hade mängder av möjligheter att bli rika, men som de inte såg eller brydde sig om att utnyttja?

En annan sak är att han ser förändringarna i samhället som oberoende av individernas handlande. Till exempel förklarar han att det var bra att vara östeuropeisk jude i New York på trettiotalet eftersom de var duktiga på textilarbete och det växte fram en stor textilindistri just då, men det var ju just för att dessa personer emigrerade dit som industrin växte fram där och då! Den ploppade ju inte bara fram av en för dessa personer gynnsam slump.

Ytterligare en sak jag tänker på är att det ofta verkar handla om att andra personer har missgynnats snarare än att de framgångsrika gynnades. Att samhällen kan hindra vissa generationer eller etniska grupper från att nå framgång, genom att till exempel deltaga i världskrig, orsaka depressioner eller införa raslagar är ju inte samma sak som att de som växte upp senare eller på andra ställen gynnades.

Som sammanfattning är det en välskriven och tankvärd bok som jag klart kan rekommendera, men jag tror att mina slutsatser skiljer sig från författarens.

 

Kvinnor och våld i kultur och media

Jag läste nyligen ut romanen Special Topics in Calamity Physics, som kortfattat handlar om Blue, en förläst 16-årig flicka som åker land och rike runt tillsammans med sin professor till far. När de till slut bestämmer sig för att stanna en längre tid i en stad dras Blue in i ett mystiskt skeende med plötsliga dödsfall.

I en scen i boken har Blue just ertappat en manlig karaktär med att ljuga för henne. Hon blir självklart väldigt arg och besviken och efter att ha konfronterat honom blir hon till slut våldsam.

Det var antagligen på grund av en annan bok jag läser just nu, Porr, horor och feminister, som jag började fundera mer över den här scenen. För tio år sedan, när Roks och radikalfeministerna var som starkast i svensk media, tänkte jag mycket på hur män och kvinnor skildrades. En sak jag funderade över då väcktes till liv igen av de här böckerna, nämligen hur kvinnligt våld framställs.

Eftersom Blue hade ett fysiskt underläge mot mannen hon riktade vreden mot behövde hon ta hjälp av tillhyggen, i det här fallet böcker som hon använde som projektiler. Hon valde ut de böcker hon trodde skulle tillfoga mest smärta och kastade mot ansiktet för att maximera skadan. Till sist lyckades hon träffa honom strax under ögat med blodvite som följd.

Det intressanta är att det är huvudpersonen — den person som framställs som god och som vi ska identifiera oss med — som är våldsam, och att hon därefter inte uppvisar minsta tecken på ånger. Jag tror att det hade varit betydligt svårare att framställa en man som sympatisk om han initierade våld på det här viset, speciellt om han inte drabbades av samvetskval efteråt.

Men kvinnors våld framställs ofta som något harmlöst och för det mesta som berättigat. Den man i ett relationsdrama som väcker en kvinnas vrede får finna sig i att få tallrikar, böcker eller drinkar kastade emot sig och stoiskt ta sitt rättmätiga straff.

Lärdomen till den kvinnliga publiken är att de är för svaga för att kunna tillfoga riktig skada ens med tillhyggen och därför inte behöver lägga band på sig, och till den manliga att de förtjänar straffet när det kommer.

Självklart måste det vara ok med framställningar av våld i böcker och filmer, men det sätt på vilket våldet och de våldsamma personerna framställs visar på en skillnad i hur män och kvinnor tillåts bete sig.

 

Att älska som en porrstjärna

Att älska som en porrstjärna är porrskådisen Jenna Jamesons självbiografi, skriven tillsammans med Neil Strauss (samme Neil Strauss som skrev The Game). Boken är underhållande och välskriven, om än lite för lång. Men trots längden så läser man snabbt ut den, eftersom den är lättlätt och händelserik. Jenna har inte levt ett välanpassat svenssonliv direkt, så trots hennes låga ålder fanns det gott om material för en biografi.

Boken beskriver Jennas uppväxt med en oengagerad far, stökig storebror och en mor som dog när Jenna bara var några år gammal. Porrbranschen beskrivs utifrån hennes egna upplevelser utan att vare sig skönmålas eller svartmålas.

Det är tydligt att boken är skriven för att vara underhållande snarare än för att tjäna som underlag till en diskussion om porrbranschen. Till exempel innehåller den brottstycken ur Jennas dagbok från när hon var barn, som antagligen till stora delar är fejkade för att illustrera hennes personlighet som liten. Det funkar bra från ett underhållningsperspektiv och gör boken ännu mer lättläst. Vissa delar av boken, speciellt uppgifter om hennes far, känns inte helt trovärdiga och kan ha lagts till eller överdrivits för att göra boken mer spektakulär.

 

Hej då östeuropa

Det område som förut kallades östeuropa håller snabbt på att omvandlas till en del av centraleuropa och nordeuropa. De länder som utgjorde östeuropa är inte längre tillräckligt avvikande eller efterblivna nog för att fordra en egen beteckning. Om denna omvälvning av de tidigare kommuniststaterna handlar boken Hej då östeuropa.

Jag hade ganska stora förväntningar på den här boken eftersom ämnet intresserar mig och jag inte har läst något om det tidigare. Men jag måste säga att förväntningarna kom på skam. Rent språkligt är boken så dåligt skriven att jag lade ifrån mig den efter bara några sidor. Istället för att ryckas med av östeuropas framgångar undrade jag hur 17 boken kunde bli utgiven i detta skick–har de inte korrekturläsare på Timbro?

Problemet är att författaren inte har lärt sig att använda interpunktion på ett vettigt sätt. Meningarna är avhuggna och språket stolpigt, som om han bara har slängt ner några stödord på pappret och sedan fogat in några bindeord här och var i efterhand.

Jag tror fortfarande att det går att skriva en intressant bok om ämnet, men jag får nog vänta tills någon annan än Erik Zsiga gör det.