En historiebok läst som en deckare

Jag läste nyss ut den lilla boken Idéernas historia av Sten Högnäs. Som titeln och framsidan antyder är det en introduktion till västerländsk idéhistoria med start i antiken. Under tiden jag läste roade jag mig med att försöka avgöra författarens politiska hemvist. Det var ganska svårt så länge han skrev om antiken, men blev allt tydligare ju närmare vår tid han rörde sig. Den första ledtråden kom i avsnittet om liberalismen, som han inleder med orden:

/liberalism/ .. är beteckningen för både en ekonomisk och en politisk teori.

Det må vara sant, men lusten att dela upp liberalismen i en ekonomisk och en politisk (eller social) del är något som liberalismens motståndare är mer förtjusta i än liberalerna själva. Den ekonomiska teorin och den politiska teorin baseras på samma sorts resonemang utifrån samma premisser och formar en  helhet. Socialisterna, till exempel, vill däremot dela upp liberalismen i två delar för att de inte gillar de konsekvenser (både inbillade och verkliga) som dessa principer får på det ekonomiska området, medan de håller med liberalerna om mycket av det som enligt socialisterna går att separera från ekonomin.

Spåren så här långt är ganska svaga, men pekar på att författaren i varje fall inte är klassiskt liberal eller ”nyliberal”. Det blev ännu tydligare redan på nästa sida där han skriver:

Men efterhand blev problemen alltmer uppenbara i ett samhälle som styrdes av en ohämmad konkurrens. Man insåg att den fria marknaden ändå måste kombineras med sociala insatser från statens sida.

Här börjar han tumma på objektiviteten med uttryck som ”man insåg” istället för ”allt fler ansåg”, och visar dessutom att han tror att ”sociala insatser” måste komma från staten och inte från frivilliga.

Nästa ledtråd kommer i avsnittet om marxism. Det framgår snart att författaren inte är marxist, åtminstone inte en okritisk sådan, eftersom han tar upp bristen på överensstämmelse mellan Marx förutsägelser om framtiden och hur den faktiskt utvecklade sig, samt drar paralleller mellan marxismen, nazismen och fascismen. De sista indicierna levereras mot slutet när författaren skriver:

Den storskaliga organisation av naturvetenskaplig forskning i efterkrigstidens värld som kallas big science har skapat en imponerande och målinriktad effektivitet.

(Big science är) storskaligt vetenskapligt utvecklingsarbete, ofta bedrivet med statliga, i synnerhet militära bidrag. Organisationen bakom big science är fast organiserad och målinriktad enligt näringslivets modeller.

Här syns socialisternas traditionella fascination för storskalighet och militär organisation(*) tillsammans med tron att ”näringslivets modeller” kan skiljas från näringslivets styrmekanismer – tillgång och efterfrågan, vinst och förlust — utan konsekvenser för effektiviteten. Slutsats: han är troligtvis socialdemokrat.

En sista observation som är ganska intressant är att han inte skriver något om två av nittonhundratalets absolut viktigaste händelser: Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

(*) Socialisternas fascination för militär produktion är inte så synlig nu för tiden, men förr i tiden höll de ofta upp samhällets organisation i krigstid som en förebild och som ett bevis för planekonomins överlägsenhet.

 

Det blinda Sverige

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll internationellt i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som  varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med  Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (edit: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

—

Se även mitt förra inlägg om fascism och mitt nästa om kritiken mot boken.

 

Fascism

Fascist är ett vanligt skällsord för poliser eller andra som utövar någon form av auktoritet, men det är ett ovanligt luddigt ord som ingen verkar veta riktigt vad det betyder. För att försöka förstå vad fascismen egentligen handlade om så har jag läst flera böcker på sistone som tangerar ämnet. Jag ska försöka sammanfatta vad jag har lärt mig.

Eftersom begreppet fascism myntades av Mussolini och hans parti var först med att kalla sig fascister är det rimligt att börja där. Mussolini var från början en revolutionär socialist och träffade Lenin flera gånger före ryska revolutionen. Den tidiga socialismen och kommunismen var starkt internationalistiska rörelser som menade att arbetare i alla länder förenades i klasskampen och att motsättningarna stod inom länder snarare än mellan dem.

Detta synsätt fick sig en knäck i och med första världskriget när arbetare över hela Europa tog till vapen mot varandra istället för mot borgarklassen. Kriget och den nationalistiska yra som följde bidrog till att många socialister förkastade det marxistiska klasskampsbegreppet till förmån för nationalistiska alternativ. I Sverige lade Socialdemokraterna (som från början var ett renlärigt marxistiskt parti) ned kravet på att totalt förstatliga industrin och lanserade istället begreppet ”folkhemmet”, och i Tyskland och Italien bildades de icke-marxistiska men revolutionära partierna Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (dvs nazistpartiet) respektive Partito Nazionale Fascista.

Fascisterna förkastade klasskampen och internationalismen men behöll andra delar av socialismen, till exempel en stark antiliberalism och syn på individen som underordnad kollektivet. Till skillnad från marxisterna ville de inte förstatliga industrin rakt av, utan föredrog istället att villkora fortsatt privat ägande med att det måste stå i statens/nationens tjänst. I praktiken förvandlades de privata företagen till halvstatliga organisationer med endast skenbar handlingsfrihet. Arbetarna skulle organiseras i statliga fackföreningar med ungefär samma roll som skråna under medeltiden. Det här införlivandet av alla medborgare och organisationer i staten kallas korporativism.

För att beskriva den ideala fascistiska staten myntade Mussolini ordet totalitär, vilket syftade på att statens makt skulle vara total och att allt och alla skulle ses som delar av samma statliga kropp (därav också ordet korporativism, från latinets corpus, dvs kropp). Med andra ord propagerade han för raka motsatsen till det äldre liberala idealet som såg medborgarna som suveräna individer och staten som blott deras tjänare.

Nazisterna förefaller ha behållit mer marxistiskt tankegods än fascisterna. Den största skillnaden mellan det italienska fascistpartiet och det tyska nazistpartiet var dock nazisternas rasism och antisemitism — fasciserna var nationalister men inte antisemiter. Att vara jude i Italien innebar länge inte några problem alls, men mot slutet gav fascisterna efter för tyska påtryckningar. Flera framstående fascistiska politiker var faktiskt själva judar.

Fascismen var inte enbart en politisk rörelse utan även en andlig och moralisk sådan. Fascisterna hyllade handlingskraft och styrka som personliga dygder, vilket de ställde i motsats till liberalismens och upplysningstidens tonvikt på förnuft och vetenskap. Här är det lätt att se ett starkt inflytande från Nietzsche.

Mer läsning:

• Officiell text undertecknad Mussolini: The doctrine of fascism
• Nazisternas partiprogram

 

Kampen om orden

Så fort ett ord har fått en klang börjar en strid om hur betydelsen av ordet ska tänjas. Om klangen är positiv kämpar de stridande för att de själva och deras idéer ska sammankopplas med ordet; Om klangen är negativ försöker de ändra ordets betydelse till att omfatta grupper eller företeelser som de vill motarbeta.

Till exempel vill motståndare till piratkopiering ofta beteckna olovlig kopiering som stöld, trots att det till skillnad från stöld av fysisk egendom inte berövar ägaren möjligheten att nyttja varan. Om någon stjäl min cykel måste jag skaffa en ny, men om någon kopierar mina program behöver jag inte ens märka det. Motståndarnas önskan att beteckna handlingen som stöld trots denna väsentliga skillnad bottnar antagligen i att stöld har en starkare negativ klang än den formella termen upphovsrättsbrott har (jag är själv emot piratkopiering, men tror att det är bra att försöka bevara precisionen i debatten.)

Ett annat exempel på betydelseglidning är ordet liberal. Under andra halvan av 1800-talet var liberalismen väldigt populär efter att ha rivit ner Europas adels- och kungavälde och bringat oanade välståndsökningar till hela samhället. Eftersom ordet liberal var så positivt laddat kallade även många moderata socialister sig för liberaler och ordet kom på många språk att betyda ungefär socialdemokrat, fast de ursprungliga liberalerna hade helt andra åsikter. De äldre liberala åsikterna kallas idag istället för nyliberala.

Liberalismen sågs faktiskt från början som en vänsterrörelse, eftersom den stod i opposition med det politiska etablissemanget (monarkin), men när socialisterna fick makten klassades liberalerna om till högerrörelse eftersom de då stod i opposition med socialisterna istället.

Ett annat exempel från politikens värld är uppfattningen att nazisterna var ett högerparti, trots att de själva såg sig som nationalsocialister. Tack vare nazisternas fiendskap med marxismen lyckades ”vänstern” sätta etiketten ”höger” på nazisterna. Men nazisterna var inte motståndare till socialismen som praktik utan mot idén om klasskamp, som de ansåg splittrade folket genom att ställa tysk mot tysk.