Att älska som en porrstjärna

Att älska som en porrstjärna är porrskådisen Jenna Jamesons självbiografi, skriven tillsammans med Neil Strauss (samme Neil Strauss som skrev The Game). Boken är underhållande och välskriven, om än lite för lång. Men trots längden så läser man snabbt ut den, eftersom den är lättlätt och händelserik. Jenna har inte levt ett välanpassat svenssonliv direkt, så trots hennes låga ålder fanns det gott om material för en biografi.

Boken beskriver Jennas uppväxt med en oengagerad far, stökig storebror och en mor som dog när Jenna bara var några år gammal. Porrbranschen beskrivs utifrån hennes egna upplevelser utan att vare sig skönmålas eller svartmålas.

Det är tydligt att boken är skriven för att vara underhållande snarare än för att tjäna som underlag till en diskussion om porrbranschen. Till exempel innehåller den brottstycken ur Jennas dagbok från när hon var barn, som antagligen till stora delar är fejkade för att illustrera hennes personlighet som liten. Det funkar bra från ett underhållningsperspektiv och gör boken ännu mer lättläst. Vissa delar av boken, speciellt uppgifter om hennes far, känns inte helt trovärdiga och kan ha lagts till eller överdrivits för att göra boken mer spektakulär.

 

Konsumtionssamhället

På dn.se kan man läsa en artikel av någon som ondgör sig över teveprogram som handlar om vilka lyxliv olika kändisar lever. Följande stycke fick mig att sucka:

En teori som jag har är att dessa program är producerade av Satan, mörkrets furste själv. En annan teori är att detta är kapitalismens lakejer som sprider sitt sketna evangelium om att konsumtion är lösningen på allt. Det är inte viktigt vad du gör eller vad du tror på.

Kapitalism är ett system som bygger på frivilligt samarbete och (därmed) ömsesidigt gynnsamma kontakter människor emellan. Detta till skillnad från i princip alla andra system, där istället statens våldmonopol används för att framtvinga en viss typ av samhälle. Kapitalismen utskiljer sig alltså på så vis att den inte förespråkar ett visst slutmål. Samhället formas istället helt av medborgarnas fria val. Därför blir det fel när han skriver att ”kapitalismens lakejer” förespråkar konsumtion som lösningen på allt. Kapitalismen förespråkar ju inget alls, mer än frivillighet och ickevåld då. Rimligtvis gör då inte dess lakejer det heller (det är skillnad på kapitalism och enskilda kapitalister och därmed skillnad på att vara lakej åt en kapitalist och på att vara lakej åt kapitalismen).

Att det inte skulle spela roll vad du gör eller vad du tror på under kapitalismen måste klassas som en mycket underlig åsikt. Det är väl inget annat system som gör konsekvenserna av individens handlande och idéer så tydliga som kapitalismen.

Istället för att titta på skiten och sedan gnälla så kunde han ju helt enkelt stänga av teven.

 

Könsskillnader

Jag läste en artikel i DN idag om skillnader mellan könen.

Andra halvan bemöter Annica Dahlströms bok ”Könet sitter i hjärnan”, vars tes är att extrempunkterna på begåvningskurvan — de minst och de mest intelligenta personerna — utgörs av män, medans det är mindre spridning inom gruppen kvinnor. Jag tänkte bemöta artikelns kritik mot denna teori — inte för att jag är övertygad om att Dahlström har rätt, utan för att kritiken inte håller.

Jag tar ett stycke i taget:

Enligt henne är det bara på några små begränsade områden som mäns och kvinnors hjärnor är olika, och skillnaderna är små: mellan fem och tio procent. Två personer av samma kön kan ha hjärnor som skiljer sig mer än så.

Men det säger ju ingenting om hur stor skillnad dessa procent gör i praktiken. Som jämförelse skiljer det sig bara 6% mellan en chimpans genuppsättning och en människas. Procentuellt sett små skillnader kan uppenbarligen vara väldigt viktiga (om nu inte någon vill hävda att skillnaden mellan apor och människor är en social konstruktion).

- Men vid internationella matematiktävlingar är flickor från Rumänien och Kina helt överlägsna pojkar från USA. De kommer från samhällen som uppmuntrar även flickor att hålla på med matematik, säger Janet Shibley Hyde.

Men det säger ju inte heller något om sakfrågan. Hon verkar utgå från att pojkarna från USA var de pojkar som hade allra bäst förutsättningar, men incitamenten för rumäner och amerikaner ser ju helt annorlunda ut i och med skillnaderna i deras ekonomiska situation. Det är helt enkelt inte lika intressant för amerikaner att deltaga i, satsa på, eller ens uppmärksamma tävlingen.

Det vore intressant att se statistik på hur många av de studenter som har vunnit en sådan här tävling som sedan gjorde betydande bidrag inom sina respektive fält. Jag tippar på att sambandet är väldigt svagt.

Att titta på någon stel tävling eller på formella meriter i allmänhet istället för på faktiska resultat (alltså på vilka som hittar ny kunskap) är ett vanligt misstag, men formell och reell kompetens är faktiskt inte samma sak. Fast nu avviker jag visst från ämnet.

På samma sätt behöver en manlig matematikstudent aldrig fundera på om han tillhör gruppen.

Det här är ju bara konstigt. Hon utgår från att män helt saknar problem med självförtroendet och motiverar detta med att försöka slå ihop gruppen ”män” med gruppen ”matematiskt begåvade”. Självklart behöver inte män tvivla på om de tillhör gruppen män eller inte, men nu var det ju inte den gruppen det gällde. Eftersom gruppen ”matematiskt begåvad” är mycket mindre än gruppen ”män” så kan ju även män ha anledning att tvivla på att de tillhör (den begåvade) gruppen!

Får han en uppgift som han inte klarar av att lösa kan han skylla på att det är en dum uppgift, eller på att hans lärare inte gått igenom allting på föreläsningarna.

Det här är ju ett exempel på en dum person och inte på en person i den övre delen av begåvningskurvan. För att bli (eller förbli) en toppresterande person så krävs självständighet och att personen tar ansvar för sitt eget lärande. Att skylla ifrån sig passar inte in i den profilen.

- Även om en kvinna inte tror på stereotypen måste hon alltid förhålla sig till den när hon jobbar i en mansdominerad bransch. Många orkar inte med att alltid jobba dubbelt så hårt för att visa att de klarar av det, och byter bana för att slippa pressen, säger Claude M Steele.

Haha .. Karin Bojs försöker lyfta fram Steele som en seriös forskare, men så kommer hon med svepande klyschor som att kvinnor alltid måste arbeta dubbelt så hårt.

För att sammanfatta så bygger Karin Bojs upp en halmgubbe som hon sedan angriper istället för Dahlströms argument. Bojs pratar om den stora massan medans Dahlström pratar om extrempunkterna.