Förtalet av männen

Då och då uttalar sig någon bekymrad person i media om bristen på positiva manliga förebilder och behovet av en ny mansroll. Det som utmärker män är enligt dem våldsamhet och en oförtjänt ställning i samhället. Förtvivlat väntar de på att det ska dyka upp välförtjänta män med positiva egenskaper som unga pojkar kan se upp till.

Men det finns massor av offentliga män som är positiva krafter i samhället, det är bara det att dessa personer inte ser dem. Ta Niklas Zennström som exempel. Han och Janus Friis grundade Skype och utvecklade tekniken som skulle komma att utmana telefonijättar världen över till gagn för miljoner av människor — mestadels från tredje världen, som nu fick bättre möjligheter att hålla kontakten med hemlandet. Men eftersom han är ett marknadsfenomen och inte ett resultat av politiska beslut så räknas han inte för dessa vanligtvis vänsterinriktade debattörer. Han blev dessutom rik på kuppen, vilket ju utesluter att han skulle ha gjort något bra.

Linus Torvalds, mannen bakom det fria operativsystemet Linux, är ett annat exempel som borde vara mer lättsmält för vänstern. Men eftersom feministerna (för det är oftast vad de definierar sig som) sällan är intresserade av teknik så upptäcker de aldrig vare sig Linus eller pojkarna som ser upp till honom.

De egenskaper som utmärker Niklas Zennström och Linus Torvalds vill jag hävda är vanligare hos män än hos kvinnor: kreativitet och en extremt stark drivkraft att utveckla den egna kompetensen. Nu kanske du reagerade — skulle kreativitet vara en manlig egenskap? Skulle datakillar vara kreativa? Handlar inte kreativitet om konst, musik och kultur? Det här är egentligen ett sidospår och material för en helt egen artikel — men ja, de är kreativa i ordets egentliga bemärkelse, det vill säga nyskapande och ibland banbrytande.

Kreativitet handlar inte bara om vilket område man jobbar inom utan även hur man förändrar det — det är inte vidare kreativt att måla en kopia av Mona Lisa, men det var kreativt att måla Mona Lisa för första gången eftersom det flyttade gränserna för konsten. Kreativitet hänger således samman med en stark drivkraft att vässa sig själv och nå längre än man själv och andra har gjort tidigare.

Min erfarenhet är att detta är ett personlighetsdrag som är mycket vanligare hos män än hos kvinnor. På de diskussionsforum jag besöker på nätet är det alltid en man som har gått längst och som kan mest, även på till exempel konstforum där könsfördelningen bland utövarna är jämn. När jag sökte mitt nuvarande jobb sa min chef, en återfallsentreprenör och en av företagets grundare, att det enda han krävde av mig var ”ständig strävan efter excellens”, och det är även hans egen attityd till livet. Jag har flera manliga vänner som trots att de jobbar heltid som programmerare fortfarande programmerar på fritiden och läser böcker om programmering. Däremot har jag aldrig mött en kvinna som har ett sådant passionerat förhållande till något alls. De flesta vill bara ha en karriär, resten av tiden vill de umgås med vänner eller göra något helt annat. De kvinnor som jag har träffat med kreativa intressen, till exempel konst, verkar ha sett det mer som någon sorts terapi än som något de ville bli bäst på, om de ens var intresserade av utövande över huvud taget (och inte bara av konsumtion).

Många unga grabbar blir, precis som jag blev, helt uppslukade av de oändliga möjligheterna till kreativitet som en dator för med sig och lägger en enorm energi på att lära sig till exempel programmering, medan tjejerna för det mesta inte ens ser att det handlar om skapande.

Linus Torvalds och Niklas Zennström agerar på en global arena långt ifrån de flesta av oss andra, men det är inte svårt att hitta manliga förebilder på närmare håll om man bara är villig att se fler egenskaper än våldsamhet som manliga, och kan se resultat som uppnåtts på marknaden som positiva. Om feministerna kunde se vilken tjänst Henry Ford och andra entreprenörer gjort mänskligheten så skulle de hitta fler manliga förebilder. Men istället sprider de en ensidigt negativ bild av män genom att ständigt behandla dem som problem som behöver rättas till. Att alla egenskaper som dessa personer ser som manliga är negativa är vad som får mig att uppleva deras bekymrade debattinlägg som förtalskampanjer. Tyvärr sprider sig deras bild av vad som definierar manlighet även till unga killar, vilket sluter cirkeln och ger nidbilden ny glöd.

 

Kritiken mot boken Det blinda Sverige

Sedan mitt förra blogginlägg har jag läst lite av kritiken mot Det blinda Sverige. Tydligen menade de flesta av de personer som citeras i boken att deras ord hade blivit förvrängda eller rent av fabricerade. Eftersom Huntford inte verkar ha svarat på kritiken med att offentliggöra bandinspelningar från intervjuerna måste jag dra slutsatsen att han antingen inte spelade in dem alls eller att de inte stödjer hans version. Om han inte spelade in dem alls utan bara stödjer sig på sitt eget minne och egna anteckningar tvivlar jag på att citaten är helt korrekta. Det vore väldigt oproffsigt att inte spela in intervjuerna när materialet är så pass kontroversiellt. Varför ge motståndarna en så enkel väg ut om de nu verkligen sa det Huntford påstår? Min slutsats är att citaten antagligen är förvrängda, avsiktligt eller inte. I och med att en av de intressantaste aspekterna av boken var just citaten så sänker detta dess värde betydligt.

En annan kritik mot boken är att hans påståenden om hur det svenska språket har manipulerats innehåller mängder av rena faktafel, helt enkelt därför att han var för dålig på svenska. Även här måste jag hålla med — hans uppgifter om vad diverse olika svenska ord betyder var ofta mycket märkliga.

Trots detta kan jag fortfarande rekommendera boken, eftersom hans kritik av det svenska förvaltningsväldet, medborgarnas svaga ställning gentemot byråkratin och den omfattande sammanblandningen av det civila samhället med staten (korporativism) verkar stå sig.

 

Det blinda Sverige

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll internationellt i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som  varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med  Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (edit: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

—

Se även mitt förra inlägg om fascism och mitt nästa om kritiken mot boken.

 

Fascism

Fascist är ett vanligt skällsord för poliser eller andra som utövar någon form av auktoritet, men det är ett ovanligt luddigt ord som ingen verkar veta riktigt vad det betyder. För att försöka förstå vad fascismen egentligen handlade om så har jag läst flera böcker på sistone som tangerar ämnet. Jag ska försöka sammanfatta vad jag har lärt mig.

Eftersom begreppet fascism myntades av Mussolini och hans parti var först med att kalla sig fascister är det rimligt att börja där. Mussolini var från början en revolutionär socialist och träffade Lenin flera gånger före ryska revolutionen. Den tidiga socialismen och kommunismen var starkt internationalistiska rörelser som menade att arbetare i alla länder förenades i klasskampen och att motsättningarna stod inom länder snarare än mellan dem.

Detta synsätt fick sig en knäck i och med första världskriget när arbetare över hela Europa tog till vapen mot varandra istället för mot borgarklassen. Kriget och den nationalistiska yra som följde bidrog till att många socialister förkastade det marxistiska klasskampsbegreppet till förmån för nationalistiska alternativ. I Sverige lade Socialdemokraterna (som från början var ett renlärigt marxistiskt parti) ned kravet på att totalt förstatliga industrin och lanserade istället begreppet ”folkhemmet”, och i Tyskland och Italien bildades de icke-marxistiska men revolutionära partierna Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (dvs nazistpartiet) respektive Partito Nazionale Fascista.

Fascisterna förkastade klasskampen och internationalismen men behöll andra delar av socialismen, till exempel en stark antiliberalism och syn på individen som underordnad kollektivet. Till skillnad från marxisterna ville de inte förstatliga industrin rakt av, utan föredrog istället att villkora fortsatt privat ägande med att det måste stå i statens/nationens tjänst. I praktiken förvandlades de privata företagen till halvstatliga organisationer med endast skenbar handlingsfrihet. Arbetarna skulle organiseras i statliga fackföreningar med ungefär samma roll som skråna under medeltiden. Det här införlivandet av alla medborgare och organisationer i staten kallas korporativism.

För att beskriva den ideala fascistiska staten myntade Mussolini ordet totalitär, vilket syftade på att statens makt skulle vara total och att allt och alla skulle ses som delar av samma statliga kropp (därav också ordet korporativism, från latinets corpus, dvs kropp). Med andra ord propagerade han för raka motsatsen till det äldre liberala idealet som såg medborgarna som suveräna individer och staten som blott deras tjänare.

Nazisterna förefaller ha behållit mer marxistiskt tankegods än fascisterna. Den största skillnaden mellan det italienska fascistpartiet och det tyska nazistpartiet var dock nazisternas rasism och antisemitism — fasciserna var nationalister men inte antisemiter. Att vara jude i Italien innebar länge inte några problem alls, men mot slutet gav fascisterna efter för tyska påtryckningar. Flera framstående fascistiska politiker var faktiskt själva judar.

Fascismen var inte enbart en politisk rörelse utan även en andlig och moralisk sådan. Fascisterna hyllade handlingskraft och styrka som personliga dygder, vilket de ställde i motsats till liberalismens och upplysningstidens tonvikt på förnuft och vetenskap. Här är det lätt att se ett starkt inflytande från Nietzsche.

Mer läsning:

• Officiell text undertecknad Mussolini: The doctrine of fascism
• Nazisternas partiprogram

 

Mer om Outliers

Nu har jag läst ut Outliers. Den andra halvan av boken var faktiskt ännu mer intressant än den första.I del två vidgades berättelsen till att inkludera även spektakulära misslyckanden, som flygkrascher trots avsaknad av allvarliga tekniska problem.

Ett av hans exempel är en koreansk jumbojet som kraschade. Tack vare att kommunikationen i cockpiten spelades in under hela förloppet går det att visa med stor tydlighet att det var mänskliga faktorer som ledde till kraschen. Flygbolagets plan kraschade mycket oftare än andra bolags plan, och orsaken var att det i den koreanska kulturen inte är tillåtet att rätta en överordnad. Trots att de andra i besättningen märkte att piloten hade missuppfattat saker så vågade de inte sträcka sig längre än till att göra vaga antydningar om hur det egentligen förhöll sig. De kraschade hellre (och dog) än att sätta sig upp mot en auktoritet.

Mot slutet förtydligar även författaren sina slutsatser och gör starkare påståenden. Trots att han har byggt upp sin argumentation genom hela boken med hjälp av fakta som jag inte har någon anledning att tvivla på så håller jag ändå inte med honom. Här är ett exempel:

It is impossible for [outliers] to look down from their lofty perch and say with truthfulness, ”I did this, all by myself”

Men där har han fel. Vissa outliers är verkligen helt och hållet ”self-made”. Författarinnan och filosofen Ayn Rand måste till exempel klassas som en outlier, oavsett vad man tycker om hennes böcker. Hon föddes i Ryssland i vad som måste ha varit den övre medelklassen, men efter revolutionen tog kommunisterna ifrån hennes familj allt de ägde. Eftersom de var judar och från fel samhällsklass motarbetades de även efter detta av myndigheterna. Hon lyckades till slut fly till USA, dit hon anlände utfattig några år innan depressionen.

Trots att hon hade allt detta emot sig och dessutom inte var van vid språket lyckades hon bli en av tidernas bäst säljande författare. Hennes böcker säljer fortfarande i enorma upplagor, flera decennier efter hennes död — och dessa böcker skrev hon på ett språk som hon lärde sig i vuxen ålder. Hon hade inga särskilda fördelar — tvärtom! Det hon hade var en extremt stark vilja och rätten att vistas i ett fritt land.

Här är ett annat utdrag ur Outliers:

We look at the young Bill Gates and marvel that our world allowed that thirteen-year-old to become a fabulously successful entrepreneur. But that’s the wrong lesson. Our world only allowed one thirteen-year-old unlimited access to a time-sharing terminal in 1968. If a million teenagers had been given the same opportunity, how many more Microsofts would we have today? To build a better world we need to replace the patchwork of lucky breaks and arbitrary advantages that today determine success–the fortunate birth dates and the happy accidents of history–with a society that provides opportunities for all.

Ovanstående stycke får mig att tänka på två andra intressanta böcker: Det man ser och det man inte ser samt Economics in one Lesson. Den förstnämnda boken skrevs på artonhundratalet av fransmannen Frederic Bastiat och handlar om att det inte räcker med att titta på de synliga effekterna av statlig omfördelningspolitik. Om man ger pengar till en viss grupp av personer så är det rimligt att vänta sig positiva resultat för dem, särskilt på kort sikt, och politiken kan därför se ut att vara lyckad om man tittar på hur det har gått för dem efter en period. Men man får inte glömma att andra grupper nu har fått sämre möjligheter efter att deras pengar har tagits ifrån dem. Det är lätt att peka på fördelarna med omfördelningspolitiken eftersom resultaten går att se med blotta ögat, men allt det som inte kunde skapas på grund att de som bekostade det hela inte längre hade råd går inte att se — det finns ju inte!

Säg till exempel att någon rånar Kalle. Den positiva effekten för tjuven är lätt att se: han fick råd med en ny teve. Men företaget som Kalle skulle ha startat om han inte hade blivit rånad går inte att peka på — det finns ju inte.

Economics in one Lesson är en modernare amerikansk variant på samma tema. Författaren Henry Hazlitt tog Bastiats idé och tillämpade den på dåtidens amerikanska samhälle med nya exempel (från mitten av nittonhundratalet). Den finns både att köpa i tryckt form och gratis att läsa på nätet.

Kopplingen till Outliers är att författaren inte verkar inse att det inte bara är att gå runt och dela ut fördelar. Någon måste bekosta dem också, och dessa personer har då inte samma möjligheter att utveckla sina egna drömmar och verksamheter längre. Att de inte längre har råd att förbättra sin egen produktion drabbar hela samhället–paradoxalt nog även de som tog emot pengarna!

Att ge en miljon tonåringar i USA tillgång till en egen datorterminal i en tid då de både var mycket dyra och dessutom mycket mindre värdefulla hade kanske lett till fler mjukvaruföretag, men på det hela taget hade det varit ett stort slöseri som hade förhindrat framsteg på andra områden. Ny teknik kommer alltid att vara ett fåtal förunnat i början, just eftersom den är ny, men om den är generellt användbar når den resten av folket med tiden. Datorerna är ett utmärkt exempel på detta mönster.

 

Outliers

Jag håller på att läsa en bok som jag aldrig har sett nämnas i svenska sammanhang, men som det pratas väldigt mycket om på engelskspråkiga webbsidor. Den heter Outliers och försöker förklara hur extremt framgångsrika personer uppkommer.

Jag köpte den i hopp om att få läsa inspirerande berättelser om fantastiska framgångar för att själv få vind i seglen, men den var inte riktigt vad jag hade väntat mig. Istället för att motivera till enorma ansträngningar med löften om framtida rikedomar tonar den ned de individuella egenskaperna och förklarar istället framgångarna med externa faktorer som till exempel tursam timing.

Författaren menar att den amerikanska kulturen fäster för stort avseende vid just personliga egenskaper som intelligens och arbetsmoral, fastän ingen enligt honom når framgång helt för egen maskin. Han menar att alla extremt framgångrika personer hade extremt bra förutsättningar i miljön runt omkring sig, och att det bara var i kombination med stora portioner tur som deras intelligens och hårda arbete kunde leda dem dit de hamnade.

Som ett av många exempel pekar han på att Bill Gates av en slump fick tillgång till en egen datorterminal mycket tidigt via sin high school, vilket ledde till att han kunde programmera många fler timmar än resten av världen och därmed fick mycket mer träning. När sedan persondatorrevolutionen kom var han mycket bättre rustad än omgivningen att dra fördel av de nya möjligheterna. Han tar upp flera sådana här exempel på personer som skaffade sig stora färdigheter inom något visst område, som sedan helt plötsligt blev väldigt värdefulla pga förändringar i samhället.

Något som jag tycker brister i hans resonemang är att han verkar ta för givet att de som inte lyckades lika bra inte hade lika gynnsamma tillfällen. De andra kanske också hade mängder av möjligheter att bli rika, men som de inte såg eller brydde sig om att utnyttja?

En annan sak är att han ser förändringarna i samhället som oberoende av individernas handlande. Till exempel förklarar han att det var bra att vara östeuropeisk jude i New York på trettiotalet eftersom de var duktiga på textilarbete och det växte fram en stor textilindistri just då, men det var ju just för att dessa personer emigrerade dit som industrin växte fram där och då! Den ploppade ju inte bara fram av en för dessa personer gynnsam slump.

Ytterligare en sak jag tänker på är att det ofta verkar handla om att andra personer har missgynnats snarare än att de framgångsrika gynnades. Att samhällen kan hindra vissa generationer eller etniska grupper från att nå framgång, genom att till exempel deltaga i världskrig, orsaka depressioner eller införa raslagar är ju inte samma sak som att de som växte upp senare eller på andra ställen gynnades.

Som sammanfattning är det en välskriven och tankvärd bok som jag klart kan rekommendera, men jag tror att mina slutsatser skiljer sig från författarens.

 

Rädslan för rikedom

Många människor oroar sig för att andra människor ska bli rika. Till exempel handlar den politiska debatten ofta om att minska klyftorna snarare än om hur mer välstånd ska skapas. Avståndet mellan olika grupper i samhället anses vara viktigare än deras levnadsstandarder i absoluta termer. Blotta tanken på att rika personer skulle kunna få bättre vård än andra sticker i ögonen, trots att efterfrågan på nya specialistmetoder alltid kommer att vara större än den initiala tillgången och därmed aldrig kan komma alla till godo med en gång. Det är inte fattigdom som skrämmer så mycket som andras rikedom.

Ibland är det föreställningen att livet är ett nollsummespel som ligger bakom, det vill säga att den enes vinst är den andres förlust. Om man tror att rikedom bara kan uppnås genom att lägga beslag på andras tillgångar och inte genom nyproduktion så blir rädsla och hat gentemot välbärgade grupper en logisk konsekvens. Det blir rent av ointressant att diskutera hur välstånd ska skapas för de som anser att välfärd handlar om konfiskation och fördelning och inte om produktion.

En annan variant är uppfattningen att klyftorna i sig leder till våld, eftersom skillnaderna gör att de mindre bemedlade grupperna får mer att tjäna på sådana metoder. Men eftersom tillgångarna inte är oändliga i något samhällssystem så måste det alltid till någon form av prioritering. I samhällen med gratis sjukvård ”ransoneras” vården med hjälp av köer och politiska kontakter och i kapitalistiska med pengar. De fattiga har samma incitament att tvinga sig till vård i ett socialistiskt samhälle som i andra (om behandlingen ens erbjuds där), men i ett kapitaliskt samhälle kan den sjuke själv omprioritera sina tillgångar istället för att vänta och hoppas att det blir hans tur innan han dör.

Om han omprioriterar och köper vård istället för till exempel en ny bil så gör han att mer pengar förs över till de som kan behandla sjukdomen, vilket gör att de kan utöka verksamheten och behandla fler. Det är ingenting att vara rädd för–tvärtom gynnar det andra sjuka på ett helt annat sätt än om han hade varit en kostnad i en landstingskö.

Det enda sättet att ge alla samma tillgång till vård är att förbjuda alla vårdformer vars tillgång ännu inte är lika stor som efterfrågan. Men det gynnar ingen fattig utan gör tvärtom att tillgången inte ges möjlighet att öka.

 

Kapitalism och globalt samarbete

I ett tidigare inlägg om kapitalism och konkurrens skrev jag att kapitalism för mig handlar mer om samarbete än om konkurrens, men jag motiverade det inte särskilt utförligt.

Frivillighet är en förutsättning för att samarbeten ska kunna uppstå. När staten träder in och använder lagar för att sammanföra grupper är det inte samarbeten den upprättar, eftersom de ingående personernas samtycke inte inhämtas först. När staten till exempel tar pengar från mig mot min vilja för att ge till Aftonbladet eller Veckorevyn i form av presstöd har jag inte inlett ett samarbete med dem–det som har skett är att staten har hjälpt dem att råna mig. På så vis minskar dagens omfördelande stat möjligheterna till sanna samarbeten, eftersom jag inte längre kan använda pengarna i frivilliga transaktioner efter att ha blivit rånad.

När jag däremot köper varor på marknaden så deltar jag i äkta samarbeten med för mig okända personer världen över, som tillsammans skapade förutsättningarna för att varan skulle erbjudas mig. Hundratals personer kan ha varit inblandade för att sätta något så enkelt som en skinkmacka i mina händer. Vi känner inte till varandra och talar kanske inte ens samma språk, men vi bedömde alla att vi tjänade på samarbetet och valde därför att deltaga.

Det är på grund av detta ständigt pågående globala samarbete som vi alla deltar i som jag menar att samarbete är ett starkare drag i kapitalismen än konkurrens–varje person eller företag konkurrerar ju bara med ett fåtal, men vi samarbetar med oerhörda mängder personer varje gång vi använder pengar.

Nu kanske någon vill invända mot mitt rånexempel med att jag genom att bo i Sverige implicit har accepterat de beslut som fattas demokratiskt här–passar det inte kan jag ju dra! Men vad ger er rätt att bestämma var jag får bo eller att sätta upp villkor? Borde inte min bostadsort bara vara en fråga mellan mig och min hyresvärd, så länge jag inte inkräktar på någon annans rättigheter?

 

Motstånd och motargument

När jag framför min syn på världen möter jag självklart motstånd i form av att mina fakta och slutledningar ifrågasätts. Men andra former av invändningar är också vanliga. Nedan följer en lista över andra källor till motstånd som jag har mött i diskussioner med vänner och bekanta.

Dåligt självförtroende

Dåligt självförtroende kan göra argumentation meningslös. Om motparten inte litar på sin egen förmåga att värdera argument så kommer han inte att våga ta till sig något nytt alls. Istället går de efter vad som är allmänt vedertaget eller vad någon auktoritet anser (till exempel en äldre släkting).

Artighet

Ibland har jag fått intrycket av att motparten anser att det är oartigt att påvisa brister i hans argumentation. Som en generös gest borde jag ge honom rätt med jämna mellanrum, oavsett hur dålig hans argumentation är, annars är jag en arrogant jävel och en sådan vill ju ingen lyssna på.

Tron att sanningen alltid finns i mitten

Den här inställningen är en variant på resonemanget ”ingen rök utan eld”. Om två personer ger två skilda beskrivningar så måste ju båda ha rätt i någonting, så sanningen måste vara i mitten, anser de. Om A säger att jorden är platt och B säger att den är klotformad måste sanningen följaktligen vara att den är formad som en kub.

I praktiken går invändningarna ut på att slutsatsen är för extrem eller att det måste vara mer balans, utan vidare motivering. Detta kan som flera andra punkter hänga ihop med dåligt självförtroende–vem är lilla jag att säga att majoriteten är helt fel ute, tänker de.

Självbild

Många personer har byggt upp en bild av sig själva som goda människor baserat på vilket politiskt block de stödjer. Det är ett enkelt och bekvämt sätt att känna sig nöjd med sig själv utan att behöva göra mer än att rösta rätt. När den grunden ifrågasätts tar de det som ett ifrågasättande av den egna förträffligheten.

Till exempel anförde en bekant som argument i en diskussion om dödshjälp att det var mesigt att inte göra allt för att förhindra självmord. Att han använde den här sortens känsloargument tolkar jag som att han tyckte att hans behov av att känna sig som en bra person vägde tyngre än den lidandes smärtor och rätt att bestämma över sitt eget liv.

Postmodernism

Postmodernism används ofta som sista utväg när alla andra argument har tagit slut. Försvaret går ut på att hävda att man kan konstruera ett bra argument för vad som helst, så att någon har bra argument betyder inte att man borde lyssna på honom. Denna invändning är ibland ett utslag av dåligt självförtroende (se första punkten) och ibland bara ett försök att slippa ta diskussionen. Varianter på detta försvar är att min sanning inte behöver vara deras sanning. Jag kanske följer en manlig logik som inte gäller kvinnor, eller så borde jag använda en spirituell logik baserad på uppenbarelser eller känslor.

Fantasilöshet

Tron att motstånd mot att verksamhet X finansieras med skattemedel är detsamma som motstånd mot verksamhet X som sådan. En sådan här person kan svara ”varför hatar du kultur” på kritik mot statligt kulturstöd. De tror ofta att X inte skulle existera alls utan statens hjälp.

Fotbollstänkarna

Lika naturligt som det är för en Stockholmsgrabb att heja på Djurgården eller Hammarby kan det kännas för en värmlänning att heja på Centern, en undersköterska på Socialdemokraterna eller en Lidingöbo på Moderaterna. Man måste hålla på sitt lag och motarbeta de andra.

Personer ur den här gruppen ser politiken som en kamp mellan intressegrupper och tror att det måste vara så. Invändningar som de framför är till exempel: ”Du tycker bara att det här var en bra bok för att du är höger”, istället för att tänka: ”du är höger för att det var en bra bok”. En kompis gav ett annat exempel när han antydde att man inte kan lita på Johan Norbergs böcker på grund av att han har en ”brat-frisyr” och klär sig elegant.

I en del fall kan den underliggande orsaken vara rädsla för att ses som förrädare av sitt umgänge eller i sin hemort om man låter motståndarlaget ta poäng.

Propaganda

Personer som förväxlar objektivitet med neutralitet ser ofta alla former av sammanhängande idésystem som misstänkta och allt som avviker för mycket från det vanliga som propaganda eller utopiskt. De anser att ideologi är något negativt i sig, oavsett innehåll eller bevekelsegrund.

Nollsummespelet

En del personer tror att den enes bröd alltid är den andres död, vilket gör dem misstänksamma mot alla välståndsökningar och förändringar i allmänhet. Antagandet att det måste finnas en förlorare för att det ska kunna finnas en vinnare är ofta omedvetet och ligger så djupt nerbäddat i deras sinnen att det kan vara svårt att få en chans att konfrontera det, i och med att det sällan uttalas. Man kan känna igen det på invändningar som ”Vem ska offras?” och ”De fattiga får alltid ta smällen!”

Prestige

Viljan att punktera mig som person eller uppfattningen att de skulle förlora något på att ge mig rätt för ofta.

 

Opinionsundersökning

Jag blev just uppringd av någon som gjorde en opinionsundersökning för en EU-organisation, vilken kommer jag inte ihåg.

Men det var oerhört ledande frågor som väldigt tydligt syftade till att få fram ”rätt” svar. Så vrickat. Går mina skattemedel alltså till att finansiera undersökningar vars enda syfte är att de som fick (tog) pengarna ska få ännu mer? Jag ångrar redan att jag deltog. Jag borde ha dragit mig ur när det framgick att de hade en agenda.

Över huvud taget är det svårt att svara på frågor om hur samhället ska detaljstyras om man inte anser att frågorna bör avgöras politiskt över huvud taget. Till många frågor var ”vet inte” det enda svarsalternativ som inte innebar stöd för politisk styrning av samhället =)