Nu har jag gjort några versioner av loggor med glödlampor också. Se mitt tidigare inlägg för en motivering av glödlampan som symbol för liberalism.

Loggor måste kunna visas i väldigt små format, så de får inte vara för detaljerade. Samtidigt blir det lätt tråkigt om man tar bort för mycket. Här är en och samma logga med olika grader av ornamentering:

Jag tycker att version A är alldeles för enkel och trist, men de andra tre har också nackdelar. Den sista är kanske för skrikig, och version C ser nästan ut som någon sorts teknisk beskrivning. Gängorna nedtill kanske blir för plottriga i riktigt små storlekar? Jag är inte helt säker på vilken jag gillar bäst.

Som jämförelse lägger jag in handslaget jag gjorde tidigare också. Jag har bytt färg och gjort så att händerna ska se mindre avhuggna ut genom att antyda manschetterna.

Jag läste nyss ut den lilla boken Idéernas historia av Sten Högnäs. Som titeln och framsidan antyder är det en introduktion till västerländsk idéhistoria med start i antiken. Under tiden jag läste roade jag mig med att försöka avgöra författarens politiska hemvist. Det var ganska svårt så länge han skrev om antiken, men blev allt tydligare ju närmare vår tid han rörde sig. Den första ledtråden kom i avsnittet om liberalismen, som han inleder med orden:

/liberalism/ .. är beteckningen för både en ekonomisk och en politisk teori.

Det må vara sant, men lusten att dela upp liberalismen i en ekonomisk och en politisk (eller social) del är något som liberalismens motståndare är mer förtjusta i än liberalerna själva. Den ekonomiska teorin och den politiska teorin baseras på samma sorts resonemang utifrån samma premisser och formar en  helhet. Socialisterna, till exempel, vill däremot dela upp liberalismen i två delar för att de inte gillar de konsekvenser (både inbillade och verkliga) som dessa principer får på det ekonomiska området, medan de håller med liberalerna om mycket av det som enligt socialisterna går att separera från ekonomin.

Spåren så här långt är ganska svaga, men pekar på att författaren i varje fall inte är klassiskt liberal eller ”nyliberal”. Det blev ännu tydligare redan på nästa sida där han skriver:

Men efterhand blev problemen alltmer uppenbara i ett samhälle som styrdes av en ohämmad konkurrens. Man insåg att den fria marknaden ändå måste kombineras med sociala insatser från statens sida.

Här börjar han tumma på objektiviteten med uttryck som ”man insåg” istället för ”allt fler ansåg”, och visar dessutom att han tror att ”sociala insatser” måste komma från staten och inte från frivilliga.

Nästa ledtråd kommer i avsnittet om marxism. Det framgår snart att författaren inte är marxist, åtminstone inte en okritisk sådan, eftersom han tar upp bristen på överensstämmelse mellan Marx förutsägelser om framtiden och hur den faktiskt utvecklade sig, samt drar paralleller mellan marxismen, nazismen och fascismen. De sista indicierna levereras mot slutet när författaren skriver:

Den storskaliga organisation av naturvetenskaplig forskning i efterkrigstidens värld som kallas big science har skapat en imponerande och målinriktad effektivitet.

(Big science är) storskaligt vetenskapligt utvecklingsarbete, ofta bedrivet med statliga, i synnerhet militära bidrag. Organisationen bakom big science är fast organiserad och målinriktad enligt näringslivets modeller.

Här syns socialisternas traditionella fascination för storskalighet och militär organisation(*) tillsammans med tron att ”näringslivets modeller” kan skiljas från näringslivets styrmekanismer – tillgång och efterfrågan, vinst och förlust — utan konsekvenser för effektiviteten. Slutsats: han är troligtvis socialdemokrat.

En sista observation som är ganska intressant är att han inte skriver något om två av nittonhundratalets absolut viktigaste händelser: Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

(*) Socialisternas fascination för militär produktion är inte så synlig nu för tiden, men förr i tiden höll de ofta upp samhällets organisation i krigstid som en förebild och som ett bevis för planekonomins överlägsenhet.

Jag läste i en diskussion på Flashback att Liberala partiet har skaffat en ny logga. Efter att ha kritiserat både deras gamla och nya logga så presenterade jag två andra förslag istället.

Mitt första förslag var att använda två händer som möts i ett handslag. Tanken är att förmedla liberalismens idé om att samhället ska bygga på frivilliga och ömsesidigt gynnsamma relationer i så hög utsträckning som möjligt. Handslaget symboliserar en överenskommelse mellan två parter som båda tjänar på det. Nu har jag suttit några timmar och försökt realisera min idé, med nedanstående varianter som resultat. Jag valde att göra den ena handen röd och den andra blå för att symbolisera ett möte över blockgränserna. Kom gärna med synpunkter.

Min andra idé var att använda en glödlampa som symbol. Jag tycker att ljuskällor av olika slag är bra symboler för liberalismen på grund av ursprunget i upplysningstiden. Glödlampor har dessutom en annan fördel i och med att de även kan symbolisera innovation och en positiv inställning till teknisk utveckling som helhet. Den här idén har jag inte hunnit förverkliga än dock. Kanske nästa helg..

Jag är inte medlem i Liberala partiet och vet inte hur de ställer sig till att byta logga igen trots att de bytte alldeles nyss. Men ifall de är intresserade så kan de få använda loggan gratis. Lämna ett meddelande här på bloggen i så fall. Observera att jag har upphovsrätt till bilderna och att ingen annan har rätt använda dem utan mitt skriftliga medgivande.

Sedan mitt förra blogginlägg har jag läst lite av kritiken mot Det blinda Sverige. Tydligen menade de flesta av de personer som citeras i boken att deras ord hade blivit förvrängda eller rent av fabricerade. Eftersom Huntford inte verkar ha svarat på kritiken med att offentliggöra bandinspelningar från intervjuerna måste jag dra slutsatsen att han antingen inte spelade in dem alls eller att de inte stödjer hans version. Om han inte spelade in dem alls utan bara stödjer sig på sitt eget minne och egna anteckningar tvivlar jag på att citaten är helt korrekta. Det vore väldigt oproffsigt att inte spela in intervjuerna när materialet är så pass kontroversiellt. Varför ge motståndarna en så enkel väg ut om de nu verkligen sa det Huntford påstår? Min slutsats är att citaten antagligen är förvrängda, avsiktligt eller inte. I och med att en av de intressantaste aspekterna av boken var just citaten så sänker detta dess värde betydligt.

En annan kritik mot boken är att hans påståenden om hur det svenska språket har manipulerats innehåller mängder av rena faktafel, helt enkelt därför att han var för dålig på svenska. Även här måste jag hålla med — hans uppgifter om vad diverse olika svenska ord betyder var ofta mycket märkliga.

Trots detta kan jag fortfarande rekommendera boken, eftersom hans kritik av det svenska förvaltningsväldet, medborgarnas svaga ställning gentemot byråkratin och den omfattande sammanblandningen av det civila samhället med staten (korporativism) verkar stå sig.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll internationellt i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som  varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med  Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (edit: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

—

Se även mitt förra inlägg om fascism och mitt nästa om kritiken mot boken.

Fascist är ett vanligt skällsord för poliser eller andra som utövar någon form av auktoritet, men det är ett ovanligt luddigt ord som ingen verkar veta riktigt vad det betyder. För att försöka förstå vad fascismen egentligen handlade om så har jag läst flera böcker på sistone som tangerar ämnet. Jag ska försöka sammanfatta vad jag har lärt mig.

Eftersom begreppet fascism myntades av Mussolini och hans parti var först med att kalla sig fascister är det rimligt att börja där. Mussolini var från början en revolutionär socialist och träffade Lenin flera gånger före ryska revolutionen. Den tidiga socialismen och kommunismen var starkt internationalistiska rörelser som menade att arbetare i alla länder förenades i klasskampen och att motsättningarna stod inom länder snarare än mellan dem.

Detta synsätt fick sig en knäck i och med första världskriget när arbetare över hela Europa tog till vapen mot varandra istället för mot borgarklassen. Kriget och den nationalistiska yra som följde bidrog till att många socialister förkastade det marxistiska klasskampsbegreppet till förmån för nationalistiska alternativ. I Sverige lade Socialdemokraterna (som från början var ett renlärigt marxistiskt parti) ned kravet på att totalt förstatliga industrin och lanserade istället begreppet ”folkhemmet”, och i Tyskland och Italien bildades de icke-marxistiska men revolutionära partierna Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (dvs nazistpartiet) respektive Partito Nazionale Fascista.

Fascisterna förkastade klasskampen och internationalismen men behöll andra delar av socialismen, till exempel en stark antiliberalism och syn på individen som underordnad kollektivet. Till skillnad från marxisterna ville de inte förstatliga industrin rakt av, utan föredrog istället att villkora fortsatt privat ägande med att det måste stå i statens/nationens tjänst. I praktiken förvandlades de privata företagen till halvstatliga organisationer med endast skenbar handlingsfrihet. Arbetarna skulle organiseras i statliga fackföreningar med ungefär samma roll som skråna under medeltiden. Det här införlivandet av alla medborgare och organisationer i staten kallas korporativism.

För att beskriva den ideala fascistiska staten myntade Mussolini ordet totalitär, vilket syftade på att statens makt skulle vara total och att allt och alla skulle ses som delar av samma statliga kropp (därav också ordet korporativism, från latinets corpus, dvs kropp). Med andra ord propagerade han för raka motsatsen till det äldre liberala idealet som såg medborgarna som suveräna individer och staten som blott deras tjänare.

Nazisterna förefaller ha behållit mer marxistiskt tankegods än fascisterna. Den största skillnaden mellan det italienska fascistpartiet och det tyska nazistpartiet var dock nazisternas rasism och antisemitism — fasciserna var nationalister men inte antisemiter. Att vara jude i Italien innebar länge inte några problem alls, men mot slutet gav fascisterna efter för tyska påtryckningar. Flera framstående fascistiska politiker var faktiskt själva judar.

Fascismen var inte enbart en politisk rörelse utan även en andlig och moralisk sådan. Fascisterna hyllade handlingskraft och styrka som personliga dygder, vilket de ställde i motsats till liberalismens och upplysningstidens tonvikt på förnuft och vetenskap. Här är det lätt att se ett starkt inflytande från Nietzsche.

Mer läsning:

• Officiell text undertecknad Mussolini: The doctrine of fascism
• Nazisternas partiprogram

Efter ett besök på mina föräldrars sommarställe för några år sedan började jag teckna en liten seriestrip om dem. Jag blev aldrig färdig, men nu gjorde jag ett nytt försök på datorn istället för med papper och penna och fick ihop något. Replikerna är påhittade men följer ett verkligt mönster: de har en tendens att föra varsin parallell monolog, mamma om vad som finns på bordet och pappa om sina planer. De har också helt olika sätt att söka uppmärksamhet på.

Eftersom jag precis har köpt en ny dator och en större skärm så tänkte jag utnyttja dem till att rita lite. Jag var på vippen att göra ännu ett självporträtt, men så kom jag på idén att illustrera något av mina blogginlägg istället. Sagt och gjort. Bilden illustrerar mitt inlägg om kvinnligt våld.

Jag tycker att jag lyckades hyfsat bra. Helst skulle jag ha placerat betraktaren bakom flickan, så att blicken liksom följde boken från hennes hand till mannen. Det hade nog gett betydligt mer dramatik, kopplat ihop figurerna mer och gjort bilden kompaktare. Men jag lyckades inte få till det riktigt; Behöver väl öva mer.

Edit: jag lade in polerade versioner av paret ovan i det gamla inlägget. Jag använde gråskala för att bilderna inte skulle ta all uppmärksamhet från texten.

Edit 2: fan, jag vände hans tumme fel! Måste fixa någon dag.

Nu har jag läst ut Outliers. Den andra halvan av boken var faktiskt ännu mer intressant än den första.I del två vidgades berättelsen till att inkludera även spektakulära misslyckanden, som flygkrascher trots avsaknad av allvarliga tekniska problem.

Ett av hans exempel är en koreansk jumbojet som kraschade. Tack vare att kommunikationen i cockpiten spelades in under hela förloppet går det att visa med stor tydlighet att det var mänskliga faktorer som ledde till kraschen. Flygbolagets plan kraschade mycket oftare än andra bolags plan, och orsaken var att det i den koreanska kulturen inte är tillåtet att rätta en överordnad. Trots att de andra i besättningen märkte att piloten hade missuppfattat saker så vågade de inte sträcka sig längre än till att göra vaga antydningar om hur det egentligen förhöll sig. De kraschade hellre (och dog) än att sätta sig upp mot en auktoritet.

Mot slutet förtydligar även författaren sina slutsatser och gör starkare påståenden. Trots att han har byggt upp sin argumentation genom hela boken med hjälp av fakta som jag inte har någon anledning att tvivla på så håller jag ändå inte med honom. Här är ett exempel:

It is impossible for [outliers] to look down from their lofty perch and say with truthfulness, ”I did this, all by myself”

Men där har han fel. Vissa outliers är verkligen helt och hållet ”self-made”. Författarinnan och filosofen Ayn Rand måste till exempel klassas som en outlier, oavsett vad man tycker om hennes böcker. Hon föddes i Ryssland i vad som måste ha varit den övre medelklassen, men efter revolutionen tog kommunisterna ifrån hennes familj allt de ägde. Eftersom de var judar och från fel samhällsklass motarbetades de även efter detta av myndigheterna. Hon lyckades till slut fly till USA, dit hon anlände utfattig några år innan depressionen.

Trots att hon hade allt detta emot sig och dessutom inte var van vid språket lyckades hon bli en av tidernas bäst säljande författare. Hennes böcker säljer fortfarande i enorma upplagor, flera decennier efter hennes död — och dessa böcker skrev hon på ett språk som hon lärde sig i vuxen ålder. Hon hade inga särskilda fördelar — tvärtom! Det hon hade var en extremt stark vilja och rätten att vistas i ett fritt land.

Här är ett annat utdrag ur Outliers:

We look at the young Bill Gates and marvel that our world allowed that thirteen-year-old to become a fabulously successful entrepreneur. But that’s the wrong lesson. Our world only allowed one thirteen-year-old unlimited access to a time-sharing terminal in 1968. If a million teenagers had been given the same opportunity, how many more Microsofts would we have today? To build a better world we need to replace the patchwork of lucky breaks and arbitrary advantages that today determine success–the fortunate birth dates and the happy accidents of history–with a society that provides opportunities for all.

Ovanstående stycke får mig att tänka på två andra intressanta böcker: Det man ser och det man inte ser samt Economics in one Lesson. Den förstnämnda boken skrevs på artonhundratalet av fransmannen Frederic Bastiat och handlar om att det inte räcker med att titta på de synliga effekterna av statlig omfördelningspolitik. Om man ger pengar till en viss grupp av personer så är det rimligt att vänta sig positiva resultat för dem, särskilt på kort sikt, och politiken kan därför se ut att vara lyckad om man tittar på hur det har gått för dem efter en period. Men man får inte glömma att andra grupper nu har fått sämre möjligheter efter att deras pengar har tagits ifrån dem. Det är lätt att peka på fördelarna med omfördelningspolitiken eftersom resultaten går att se med blotta ögat, men allt det som inte kunde skapas på grund att de som bekostade det hela inte längre hade råd går inte att se — det finns ju inte!

Säg till exempel att någon rånar Kalle. Den positiva effekten för tjuven är lätt att se: han fick råd med en ny teve. Men företaget som Kalle skulle ha startat om han inte hade blivit rånad går inte att peka på — det finns ju inte.

Economics in one Lesson är en modernare amerikansk variant på samma tema. Författaren Henry Hazlitt tog Bastiats idé och tillämpade den på dåtidens amerikanska samhälle med nya exempel (från mitten av nittonhundratalet). Den finns både att köpa i tryckt form och gratis att läsa på nätet.

Kopplingen till Outliers är att författaren inte verkar inse att det inte bara är att gå runt och dela ut fördelar. Någon måste bekosta dem också, och dessa personer har då inte samma möjligheter att utveckla sina egna drömmar och verksamheter längre. Att de inte längre har råd att förbättra sin egen produktion drabbar hela samhället–paradoxalt nog även de som tog emot pengarna!

Att ge en miljon tonåringar i USA tillgång till en egen datorterminal i en tid då de både var mycket dyra och dessutom mycket mindre värdefulla hade kanske lett till fler mjukvaruföretag, men på det hela taget hade det varit ett stort slöseri som hade förhindrat framsteg på andra områden. Ny teknik kommer alltid att vara ett fåtal förunnat i början, just eftersom den är ny, men om den är generellt användbar når den resten av folket med tiden. Datorerna är ett utmärkt exempel på detta mönster.