Låt oss bortse från bristen på källkritik i artikeln och istället granska följande utdrag:

Enligt honom har tidigare forskning visat att kunder bara står ut med dålig service vid brist på konkurrens eller låga priser. Nyfikenheten på varför de dyra krogarna runt Stureplan med mycket konkurrens trots allt hade samma kundbeteende fick honom och Nicole Rosvall att göra sin studie ”Samma musik, samma drinkar, samma dåliga service”.

Jag har inte läst uppsatsen, men att döma av ovanstående citat så är en av deras utgångspunkter att krogarna runt Stureplan har mycket konkurrens. Det stämmer såklart om man räknar alla andra krogar i Stockholm som konkurrenter, men marknaden består inte av homogena konsumenter i jakt på homogena krogar utan av olika människor i jakt på helt olika saker. Det jag menar är att krogarna runt Stureplan utgör ett eget segment som konkurrerar om en viss typ av kunder: de som vill känna sig exklusiva och utvalda.

Om man därför nyanserar bilden lite och istället tittar på konkurrensen inom just det här segmentet så är konkurrensen inte alls lika stor, utan består bara av en handfull krogar (gissar jag, som aldrig har besökt någon av dem.)

Dessutom är — som så ofta när sjuka fenomen av det här slaget uppstår på marknaden — det här marknadssegmentet kraftigt påverkat av statliga ingrepp. Det är inte möjligt att driva helt exklusiva nattklubbar kommersiellt, dels för att kundkretsen för slutna sällskap måste vara bestämd i förväg för att alkoholtillstånd skall ges och dels för att de omgående skulle bli anmälda för diskriminering om de nekade en person ur en folkgrupp som anses vara i behov av särskilt skydd. (Kravet att medlemskretsen måste vara bestämd i förväg är inte ett problem för studentfester (som ju till viss del är exkluderande) men det fungerar inte lika bra för kommersiella klubbar.)

Slutsatsen blir att det är förbjudet att erbjuda det de här människorna vill ha — exklusiva, exkluderande, nattklubbar — och att dessa avarter istället uppstår som substitut.

Det vet jag väl att inget är gratis i samhället. Men ändå, hur skulle allt kunna betalas rent praktiskt tycker du? Skulle bara de som var intresserade av u-landshjälp betala ett belopp till det? Har svårt att se hur ett samhälle skulle kunna vara uppbyggt med din syn. Allt som regeringen nu fördelar pengarna till vet väl den vanliga lilla människan inte ens att det finns. Kanske vet men inte orkar bry sig om. Skulle varje medborgare betala till det som just den personen är intresserad av enbart?

Det mesta skulle betalas för på samma sätt som vi betalar för det som produceras i den privata sektorn idag — med frivilliga transaktioner på en marknad. Precis som du säger så vet inte ”den lilla människan” ens om allt som måste betalas för, men det behöver han inte heller göra. Ingen av oss känner till exempel till allt jobb och alla yrken som behövs för att tillverka en iPad, men den frågan kan vi tryggt överlämna till Apple. Det enda vi behöver veta är om vi vill ha produkten till det pris den erbjuds för — inte hur den tillverkas.

Apple i sin tur har inte heller full information om vad som behövs för att tillverka en iPad, trots att det är deras egen produkt, för de använder massor av komponenter från underleverantörer. Men Apple behöver bara veta om de vill ha underleverantörernas produkter till de priser de erbjuds för — inte hur de tillverkas.

Det är tack vare att it-branschen är privat egendom som arbetet kan delas upp så effektivt. Privat egendom låter var och en agera självständigt, vilket gör att de grupper som har expertkunskap kan agera på den istället för att behöva invänta tillstånd från någon annan som inte ens förstår problemen. Varje organisation får själv bedöma om den kan göra jobbet bäst själv eller om den tjänar på att köpa in det från andra. Om de gör sämre bedömningar än andra så tar marknaden deras resurser ifrån dem och för över dem till andra med bättre omdöme — och detta helt utan en centralplanerare eller koordinator!

Av samma anledning som det inte behövs en centralplanerare för att framställa iPads behövs det inte heller en koordinator för att tillhandahålla mycket lättbegripligare saker som dagisplatser eller skolor.

Jag tror dock inte att marknaden skulle erbjuda allt det staten gör idag om samhället fungerade som jag vill. Men om marknaden inte skulle erbjuda något som staten gör idag så skulle det ju bara betyda att folk inte vill ha tjänsten till det pris den kostar att erbjuda, och då vore det ju bara bra att inte lägga resurser på det — att erbjuda något till större kostnad än det resulterande värdet är ju slöseri.

När du använder uttryck som ”den lilla människan” låter det lite som om du tror att staten består av ”stora människor” med bättre förmåga än andra att avgöra vad som ska göras och hur. Men det enda som skiljer staten från andra organisationer är att staten har rätt att använda tvång och därför inte behöver bry sig om andras samtycke. Men det gör den inte bättre lämpad än andra att driva skolor eller sjukhus — tvärtom! — det gör den mindre lämpad!

Angående u-hjälp så tror jag inte att den gynnar mottagarländerna. Om vi i västvärlden var ärligt intresserade av att hjälpa dem så skulle vi slopa alla tullar mot dem istället, så att de kunde försörja sig själva genom arbete och handel. Men eftersom konkurrensen med fattiga länder skulle tvinga fram stora omställningar inom till exempel jordbruket och textilindustrin i den rika världen så håller vi dem nere och ger dem lite bidrag istället, för att döva samvetet. Pengarna vi skickar har dessutom en tendens att hamna i händerna på diktatorer. Om vi slopade tullarna så skulle pengarna i högre grad gå till de produktiva kraftena i samhället eftersom det är dem vi skulle handla med.

Det måste väl ändå löna sig att ha personal anställd!!

Bara om kunderna vill och kan betala för det. Det betyder att priserna måste få sättas fritt.

Alla våldsbrottslingar då? Hört lite granna om en pedofil som fick lgh i samma område som där han begått brott.

Där kommer vi in på en legitim uppgift för staten: att förhindra genuina brott. För att döma, gripa och fängsla brottslingar så krävs det såklart pengar, så hur skulle det gå till? Det finns flera olika svar på det. Ett svar är att staten skulle kunna finansiera sig genom att betalt för de kvarvarande legitima tjänsterna, till exempel för att tolka avtal och döma i tvister. Privatpersoner som du och jag ingår inte så många avtal, bara anställningsavtal, hyresavtal och några till, men företag och organisationer har massor av avtal som de ibland måste gå till domstol med. Det skulle staten kunna ta betalt för och på så vis bekosta delar av verksamheten. Det skulle dessutom kunna kompletteras med reklampengar, lotterier och böter från dömda brottslingar. Det kanske inte låter som så mycket pengar, men tänk då på att staten skulle ha mycket färre uppgifter än idag och vara något som vanliga hederliga människor sällan hade kontakt med.

Ett annat svar är att staten inte behövs för det heller utan att privata domstolar skulle kunna fälla domslut mot en avgift, och att privata organisationer, kanske försäkringsbolag, skulle kunna ansvara för säkerheten ungefär som polisen gör idag. Hyresvärdarna skulle också kunna vägra att ha dömda pedofiler som hyresgäster eftersom det skulle kunna leda till att de förlorade andra kunder (t.ex. barnfamiljer.) Det är ett stort ämne dock så jag skriver inte mer om det nu.

<lång text om hur hårda liv mina numera döda släktingar levde förr i tiden>

När jag skrev att en ensam man kunde försörja en stor familj förr i tiden så menade jag inte att kvinnorna hade det lätt eller att vi skall gå tillbaka till 1800-talet. Det var bara menat som ett exempel på att det skulle gå att försörja fler än sig själv om statens bördor lyftes från våra axlar, speciellt med den tekniska utveckling som har skett sedan dess.

Vadå sjukt att inte få ta hand om sina nära? Jag vet ingen förälder som vill betala mera för dagis. Hur blanda in det med att ta hand om sina……

Jag tror att det finns massor av föräldrar som skulle vilja betala mer för dagis om de fick tillräckligt mycket tillbaka. P och A bytte till exempel dagis, om jag minns rätt, för att det första dagiset ville att föräldrarna skulle hjälpa till att städa där. Anledningen till att dagiset inte anlitade en städerska istället var såklart att de inte har rätt att föra kostnaden vidare till föräldrarna. Eftersom regleringarna bara gäller monetära utlägg så kunde dagiset begära betalt i form av städning istället. Men om dagiset hade haft rätt att höja priset så hade P och A kunnat betala lite mer istället för att bara kunna välja mellan att städa eller att byta dagis.

Föräldrar som inte lyckas hitta en dagisplats i närheten av där de bor, eller inte är nöjda med det dagis de har, skulle antagligen också vara intresserade av att betala tillräckligt mycket för att få en bra plats. Poängen är att det ligger i kundens intresse att betala tillräckligt mycket för att den kvalitet de vill ha ska vara lönsam att erbjuda, och det på den plats de vill ha. Det ligger inte bara i säljarens intresse att kunden tillåts betala för sig.

Låt oss ta ett annat exempel: livsmedel. Säg att staten införde ett pristak på livsmedel på till exempel 20 kr per kilo. Tror du att någon skulle fortsätta att producera rostbiff (till exempel) om de visste att de aldrig skulle kunna ta mer betalt än 20 kr/kg? Pristak leder till att alla varor som kostar mer att framställa än det är tillåtet att ta betalt slutar att produceras eftersom det skulle innebära en förlust för tillverkaren att fortsätta. Det gäller även tjänster, till exempel vård, skola och omsorg. Att skolorna inte får ta mer betalt än nuvarande nivå gör att ingen skola erbjuder en utbildningskvalitet som skulle kosta mer än så att erbjuda. Det spelar ingen roll om föräldrarna tror att de skulle tjäna på att betala mer — de får inte betala. Det var det jag menade när jag skrev att folk inte tillåts ta hand om sig själva och sina nära (i alla fall inte på sätt som skulle innebära konkurrens för statens satsningar.)

Angående varifrån pengar till samhället ska tas: varifrån tror du att de tas idag? Statens pengar tas helt och hållet från samhället. Om vi fick behålla våra pengar så skulle det vara mycket lättare att ha råd med vård, skola och omsorg än idag. Du betalar ju redan dessa saker själv via skattsedeln, men makten över hur pengarna ska användas har tagits ifrån dig. Istället för att dina pengar går till de mål du tycker är viktiga så går de till bland annat partistöd (skulle du ha finansierat Moderaterna frivilligt?), presstöd (skulle du ha finansierat Dagens Industri frivilligt?), u-hjälp (skulle du ha skickat pengarna till Indien?) och jordbruksstöd (skulle du ha skickat pengarna till franska bönder frivilligt?) Allt det här är saker som du tvingas betala för idag. Och när det gäller saker som du faktiskt vill ha, som vård eller skolor, så tillåts du inte välja vilken skola du ska betala för (du betalar för alla, även de dåliga med inkompetent ledning.)

Det staten ”erbjuder” är inte gratis, och för oss som arbetar är det inte ”någon annan” som betalar, utan vi själva. Anledningen till att du inte får en räkning hemskickad för det staten gör idag är inte att det är gratis utan att de inte behöver ditt samtycke.

Angående hur fattigt folk skulle klara sig om det inte fördelades pengar från centralt håll: Varför är de fattiga och hur fattiga är de? De flesta av de anledningar som jag ser har att göra med staten. Staten skapar till exempel arbetslöshet genom att ge fackföreningarna rätt att i praktiken sätta minimilöner via kollektivavtalen, vilket gör att de personer vars produktivitet ännu inte har kommit över gränsen för minimilönen inte lönar sig att anställda, och därför inte heller får en chans att komma in på arbetsmarknaden och lära sig färdigheter som skulle ge dem möjlighet att begära mer betalt senare i livet. Det handlar ofta om invandrare som skulle kunna lära sig bättre svenska och få ett större kontaktnät, till exempel, eller ungdomar. Andra sätt som staten skapar arbetslöshet på är med regleringar som gör det omöjligt eller olönsamt att driva företag inom vissa sektorer, till exempel inom stora delar av vården, och med bidrag som gör att folk föredrar att gå hemma i byn och dra istället för att flytta till en ort där det finns jobb att få.

Det finns ett litet fåtal som fortfarande inte skulle kunna försörja sig själva, till exempel förståndshandikappade personer, men de är så få att det inte skulle behövas särskilt mycket frivilliga bidrag för att försörja dem, och om statens inblandning i ekonomin försvann skulle vi som privatpersoner ha mer pengar över till välgörenhet, och vi skulle dessutom antagligen kunna producera mer välstånd per person. Bördan att försöja 99% av dagens arbetslösa skulle försvinna eftersom de skulle försörja sig själva. Förr i tiden kunde en ensam man försörja en hel familj med massor av barn, och det under betydligt primitivare förhållanden än idag. Att tillsammans försörja grannskapets handikappade under moderna förhållanden och med en lättviktig stat vore ingenting i jämförelse med det.

Som antagligen framkommer tydligt på den här bloggen är jag däremot liberal och förespråkar fullständig marknadsekonomi — ett samhälle helt utan skatter. Vi står med andra ord långt ifrån varandra politiskt. Hennes åskådning vilar mer på en känsla av klasstillhörighet och på en önskan om ökade resurser till den sektor hon arbetar i än på logiska resonemang eller teoretisk kunskap, medan jag har plöjt stora mängder litteratur om ekonomi och politisk filosofi de senaste tio åren.

Jag tänkte att jag skulle posta mina försök att förklara för henne varför jag tycker som jag gör och hur jag tror att samhället skulle kunna se ut istället, så att fler personer kan läsa det. Att jag skriver till min mamma gör att diskussionen inte riskerar att spåra ur eller bli respektlös. Här är mitt första svar till henne, som jag skrev ihop snabbt innan jag skulle gå och lägga mig igår. Det kommer antagligen fler och mer utförligt motiverade brev.

Mamma skrev:

Hur skulle det se ut om vi inte hade regleringar, måste inte någon ”bestämma” i ett samhälle?

Nej, det måste faktiskt inte finnas någon som bestämmer över alla andra. Tänk dig att någon bestämde över dig helt och hållet — hur skulle denna person veta vad dina personliga mål var, vad som gjorde dig lycklig? Hur skulle han kunna veta vilka av dina patienter som har vilka behov och vilka egenheter? Tänk dig sedan att han måste veta motsvarande saker om alla andra svenskar — det finns ingen som kan veta allt sådant. Samma problem finns kvar även om han bestämmer över dig i mindre grad — det är bara en gradskillnad, inte en artskillnad.

Med privat egendom som grund för samhället så  planerar var och en istället sitt eget liv efter hur de själva vill ha det. Vi interagerar då med varandra med frivillighet som ledstjärna — den som vill ha något av en annan människa måste erbjuda något tillbaka i gengäld, vilket främjar en syn på medmänniskorna som tillgångar istället för belastningar.

Tänk dig hur en folksamling (eller en flock fåglar) fungerar: Det finns ingen central koordinator, men det finns ändå ordning eftersom alla anpassar sig efter varandra. Så fungerar ett samhälle och en marknadsekonomi också. Om någon skulle ställa sig med en megafon och börja styra över hur alla i folksamlingen skulle röra sig så skulle vi få sämre rörlighet och genomströmning, inte bättre. Varje människa i folksamlingen vet bättre än koordinatorn vad hans eller hennes mål är och hur de andra personerna runt omkring honom rör sig. Centralplanering i måttliga mängder (som i Sverige) leder till stagnation eftersom mycket av allmänhetens kunskap och initiativförmåga går förlorad, eller massmord om det tas till sin spets (som i Sovjet) eftersom det enda sättet att få folk att agera mot sitt eget intresse och enligt centralplanerarens planer istället är våld och hot om våld.

Den privatperson som försöker ”beskatta” folk runt omkring sig betraktas med rätta som en brottsling. Samma regler som gäller privatpersoner emellan borde gälla för alla, även de som kallar sig ”staten”.

Mamma skrev:

På kommunens dagis behöver föräldrarna inte städa.

Nej, de behöver kanske inte betala med städning där, men de får inte heller betala mer om de trodde att det skulle behövas. De får inte agera i eget intresse — de får inte göra det som är bra för dem! Är det inte sjukt att förbjuda folk från att ta hand om sig själva och sina nära?

Stimulerande konsumtion

I veckan som gick hamnade jag återigen i en diskussion med folk på jobbet om huruvida andra människors konsumtion är en ekonomisk tillgång för oss andra eller inte. Jag har skrivit om det tidigare, men veckans diskussion gjorde att jag fick lust att skriva en lite längre utläggning. Frågan är alltså om andra människors konsumtion är ett värde för oss andra och om ekonomin kan ”stimuleras” med ökad konsumtion.

För att hålla diskussionen så enkel som möjligt börjar jag med att resonera kring väldigt primitiva förhållanden och inför sedan gradvis mer komplexitet tills vi når en modern marknadsekonomi. Min tes är att ingenting väsentligt förändras vad gäller sakfrågan under tiden. Låt oss börja med det enklast möjliga fallet: fullkomlig självhushållning.

Tron att sanningen alltid är komplicerad

Många personer invänder med att ”det är för enkelt” utan att kunna peka på vad det är som saknas i resonemanget. Det kan ju självklart vara så ibland att en pusselbit faktiskt saknas, men i de fall då personen ifråga inte har en aning om vad det skulle vara tycks det snarare handla om en ryggmärgsreflex. Den som verkligen har ett rimligt skäl att anse att någon bit saknas borde ju faktiskt kunna uppge detta skäl.

Om en sådan här person hade levt när tesen att jorden var klotformad först lades fram hade han antagligen invänt med att det vore för enkelt att jorden skulle ha geometrins allra enklaste form och att sanningen måste vara att den egentligen har en otroligt komplicerad och oregelbunden form.

Känsla av samhörighet med staten

Eftersom nästan alla svenskar har fått sin utbildning av skolor och universitet i Sverige, som alla följer centralt bestämda svenska regler, uppfattas kritik mot dem lätt som kritik mot deras slutprodukter — mot nuvarande och före detta elever, mot svenskarna. Det går för sig att framföra kritik mot enstaka kurser eller lärare, men att säga att kvaliteten på resultatet är lågt går inte att göra utan att väldigt många personer tar illa upp. Dessutom uppfattas det lätt som osant av de som fick höga betyg och så att säga har papper på att de är duktiga.

Tron att USA är en liberal utopi

De som känner mig och har förstått mina åsikter kommer inte med den här invändningen, men löst bektanta och personer med dåliga kunskaper om världen och politik har några gånger ilsket kontrat med ”Men vill du att det ska bli som i USA då?” och liknande. De anser att jag är ”höger” och att USA är så ”höger” det kan bli, så kärlek borde uppstå. Men sanningen är att även om amerikanska politiker gärna pratar om skattesänkningar, frihandel och frihet så går deras praktiska politik för det mesta i motsatt riktning oavsett partitillhörighet. De skattesänkningar som genomförs överträffas av ökningar i statsbudgeten finansierade med lån och inflation istället. Till och med under Reagans tid ökade den federala regeringens utgifter. Faktum är att några av de största stegen mot planekonomi och centralstyre har tagits av republikaner: Nixon gick så långt som att införa lönetak och allmänna priskontroller, vilket borde placera honom till vänster om Vänsterpartiet. Amerikansk sjukvård har varit hårt reglerad och subventionerad sedan långt före Obama kom till makten (FDA, Medicare, Medicaid, tort laws.)

På många sätt är faktiskt Sverige ett bättre land ur liberal synvinkel än USA. Bara det att vi inte krigar lika mycket är ett enormt plus för Sverige. På många områden där friheten är inskränkt i Sverige är den det även i USA, till exempel när det gäller droger. Skillnaden är att repressionen och påföljderna där är mycket hårdare. Kriget mot droger bedrivs verkligen som ett krig, även mot amerikanska medborgare inom landets gränser.

Det påstås ofta att vi behöver mer konsumtion för att stimulera ekonomin. Jag menar att detta är ett bakvänt sätt att se på saken. Vi måste konsumera för att tillfredsställa många av våra behov som människor, men vi behöver inte konsumtion som sådan – konsumtion som inte innebär behovstillfredsställelse är ju ren förlust. Om någon ”konsumerar” mina kläder genom att bränna upp dem så vinner varken jag eller missdådaren på det, till skillnad från om jag sliter ut dem på vanligt vis.

Det gäller även i större grupper. Materiellt sett behöver vi andra människor i deras egenskap av producenter, inte konsumenter, eftersom det är som producenter de kan tillfredsställa våra behov. Att de drivs av liknande begär som våra egna medför sedan att vi behöver producera åt dem så att de i sin tur kan konsumera, men det är fortfarande deras produkter vi söker, inte deras konsumtion. Någon som bara konsumerar men inte producerar ger oss ingen materiell fördel.

Att en del personer hävdar att de europeiska kolonialmakterna expanderade till tredje världen för att de behövde nya marknader att avlasta sina varor på är ett bra exempel på hur fel man kan hamna om man tror att konsumtion är ett värde i sig. Att skicka varor dit var ju bara intressant i den mån befolkningen kunde erbjuda något tillbaka — i den mån de kunde producera. Om kolonialmakterna hade behövt dem för deras förmåga att konsumera, för deras fattigdoms skull, så hade det varit effektivare att bara bränna upp varorna istället.

Den är något att fira eftersom de våldsamma nätverk som tidigare slogs om kontrollen över cannabishandeln har drivits bort av hemodlarnas intåg. Den kraftigt ökade konkurrensen har gjort det olönsamt att smuggla. Istället för att köpa av internationella brottssyndikat kan nu cannabisbrukarna odla själva eller handla av lokala tillverkare som inte är våldsamma eller ägnar sig åt annan illegal verksamhet.

Det här är ännu viktigare för stora producentländer som Mexiko som dras med enormt omfattande kriminella nätverk finansierade av de rika ländernas förbud mot droger (som driver upp priserna och reserverar vinsterna för kriminella). Tack vare hemodlarna hjälper inte vi som nation längre till att slita det mexikanska samhället itu i lika stor utsträckning som tidigare.

Det här tillståndet är samtidigt något att beklaga eftersom lägenheter i svenska städer knappast är idealiska platser att bedriva jordbruk på. Om marknaden hade tillåtits fungera hade tillverkningen bedrivits på ett sätt som hade minimerat användandet av resurser och därmed hållit tillbaka andra delar av samhället minimalt mycket. Den hade bedrivits i länder med fördelaktigare klimat, med modern jordbruksutrustning och med stordriftsfördelar. Men nu används vanliga lägenheter som skulle passa bättre som bostäder eller kontor istället — till men för hela ekonomin.

Mitt intryck av dokumentären är att förtrycket på Kuba har lättat något sedan muren föll och att man är mer mån om att se bra ut i omvärldens ögon nu. Man dömer dissidenter för knarkbrott istället för politiska brott och istället för att förbjuda rockkonserter rakt av låter man bli att upplåta resurser för dem. I ett land där staten äger allt är effekten av att inte upplåta statliga resurser ändå densamma som censur.

Om jag ska ge någon sorts rekommendation så får det bli att inte köpa filmen om du bara är måttligt intresserad. Den var sevärd men utgjorde ingen större upplevelse.

Här är dokumentärens webbsajt, en intervju med sångaren i punkbandet Porno para Ricardo, och en konsert med hårdrocksbandet Escape (spansk text här).